by Lars Börje 'Bulan Eriksson
with Comments Off on 35 miljarder till destinationsutveckling de kommande 10 åren!
Har besöksnäringens styrelser och ägare räknat på vad det skulle betyda för deras bolag?
I DI skriver Christer Fogelmarck tillsammans med ledande företrädare för bland andra SkiStar, Scandic, First Camp, Parks and Resorts och Strömma att besöksnäringen kan skapa tusentals nya jobb.
1. ”Det måste bli billigare att skapa jobb särskilt för unga och personer som står långt från arbetsmarknaden.”
2. ”Kompetensförsörjningen måste fungera.”
3. ”Sverige behöver bli mer tillgängligt.”
4. ”Skattesystemet måste sluta missgynna jobbskapande.”
5. ”Sverige behöver skapa fler reseanledningar.”
Jag håller med.
Men jag skulle vilja lägga till ett sjätte förslag:
6. Skapa en långsiktig och förutsägbar finansiering av Sveriges destinationer.
Och låt oss sätta ett långsiktigt perspektiv på den frågan: tio år.
Sverige hade 70,8 miljoner registrerade kommersiella gästnätter 2025. Med en internationellt etablerad princip där besökaren bidrar till destinationens utveckling skulle 50 kronor per gästnatt teoretiskt skapa 3,54 miljarder kronor per år.
35,4 miljarder kronor på tio år.
Det är här jag tycker att besöksnäringens styrelser och ägare borde börja ställa frågor.
Vad skulle 35 miljarder i destinationsinvesteringar göra med efterfrågan på företagens egna produkter?
Vad skulle fler evenemang och reseanledningar göra med lågsäsongen?
Vad skulle högre beläggning i redan byggda hotell, liftar, campingar, restauranger och upplevelser göra med lönsamheten?
Och vad skulle det göra med avkastningen på de hundratals miljoner och miljarder som företagen själva investerar?
För destinationen är en del av företagens indirekta produkt.
Men här finns också en annan strategisk fråga.
Om Sverige går mot en lagstiftning som möjliggör lokala turistavgifter precis som i resten av EU – är en modell som näringen själv varit med och utformat bättre för företagen än en modell som politiken utformar medan näringen säger nej?
Skillnaden kan bli enorm.
Tänk två helt olika modeller.
I den ena läggs en procentuell skatt ovanpå boendet. Pengarna går in i kommunens ekonomi. Ingen garanterad additionalitet. Ingen säker öronmärkning. Företagen får ett högre totalpris mot gästen men kan inte räkna hem någon tydlig motprestation. Detta är modellen som politiken i Finland vill besluta om.
I den andra betalar besökaren exempelvis 50 kronor per gästnatt. Hotellen får betalt för att administrera insamlingen av avgifterna. Pengarna är återinvesteras i produkter och marknadsföring, är öronmärkta och får inte ersätta kommunens ordinarie åtaganden. Näringen får reellt inflytande över investeringarna. Så här jobbar man i Skottland.
Då kan kapitalet användas till precis det företagsledarna själva efterfrågar:
En besöksavgift har en priseffekt det skall inte underskattas. Den ska räknas på.
Men 35 miljarder kronor i återinvesteringar har också en effekt. Den måste också räknas på.
Därför tycker jag att styrelser och ägare borde ställa den kanske viktigaste frågan:
Vad skulle 35 miljarder kronor i destinationsinvesteringar under tio år betyda för värdet och lönsamheten för våra bolag?
När företagen själva investerar hundratals miljoner eller miljarder långsiktigt i sina produkter borde näringen ställa samma krav på finansieringen av den gemensamma produkt som företagen är beroende av:
Destinationen.
De fem förslagen är viktiga.
Men jag vill lägga till ett sjätte:
6. En långsiktig och förutsägbar finansiering av Sveriges destinationer.
by Lars Börje 'Bulan Eriksson
with Comments Off on 3,5 miljarder till destinationsutveckling – utan att belasta den offentliga budgeten
Sverige behöver en långsiktig finansieringsmodell där staten, regionerna, kommunerna, näringslivet och besökarna bidrar till att utveckla destinationer som kan konkurrera internationellt – och där besökaren får ett tydligt värde tillbaka.
Det finns en märklig lucka i den svenska turistdebatten inför valet 2026.
Företag, destinationsorganisationer, intresseorganisationer och politiker återkommer till ungefär samma slutsats:
Svensk turism har en stor outnyttjad potential att skapa jobb, exportintäkter, företagande och regional utveckling – och att bidra mer till Sveriges välfärd.
Bra! Här finns konsensus.
Men när jag läser svaren saknar jag en sammanhängande modell för de två mest grundläggande frågorna:
Hur utvecklar vi internationellt konkurrenskraftiga destinationer och platser – och hur skapar vi den förutsägbara finansiering som krävs?
Frågan är helt avgörande eftersom destinationen är plattformen för all turism.
Hotellet kan investera i bättre rum. Restaurangen kan utveckla sin produkt. Skidanläggningen kan bygga liftar. Aktivitetsföretaget kan skapa nya upplevelser.
Men värdet av alla dessa investeringar påverkas av hur hela platsen fungerar.
Tillgängligheten. Reseanledningarna. Lederna och naturen. Evenemangen. Mobiliteten. De offentliga miljöerna. Informationen. Den digitala infrastrukturen. Värdskapet. Servicen.
Destinationen är den gemensamma produktplattform som turistföretagen bygger sina affärer ovanpå.
Att utveckla den kräver investeringar över fem, tio och tjugo år – inte projektpengar som dyker upp ett år och försvinner nästa.
Därför är förutsägbar finansiering i grunden en konkurrenskraftsfråga.
Åtta partier – men ingen finansieringsmodell
Travel News har inför valet ställt samma frågor om besöksnäringen till samtliga åtta riksdagspartier.
Svaren innehåller många förslag om vägar, järnväg och flyg, Visit Sweden och internationell marknadsföring, skatter, arbetsgivaravgifter, regelförenkling och företagens villkor.
Travel News valenkät visar en tydlig politisk skiljelinje.
Parti
Turistavgift
Exempel på åtgärder
Förutsägbar destinations-finansiering
S
Öppet för att utreda
Visit Sweden, infrastruktur, nattåg, flyg
Nej
M
Nej
Infrastruktur, flyg, regelförenkling
Nej
C
Ja, kommunal möjlighet
Infrastruktur, arbetsgivaravgifter, evenemang
Nej
V
Ja, bäddavgifter
Järnväg, kultur, kollektivtrafik
Nej
KD
Nej
Infrastruktur, företagsvillkor
Nej
SD
Nej
Infrastruktur, regelförenkling, Visit Sweden
Nej
MP
Ja, kommunal möjlighet
Järnväg, kollektivtrafik, hållbar turism
Nej
L
Nej
Marknadsföring, transporter, företagsvillkor
Nej
Fyra partier öppnar alltså för någon form av kommunal turist- eller bäddavgift: S, C, V och MP.
I Schweiz, Österrike, Tyskland och Frankrike finns sedan länge olika former av destinationsfinansiering. Enligt Finlands finansministeriums utredning tillämpar 36 av 44 europeiska länder någon form av turistskatt.2
Sverige behöver inte kopiera något land. Men vi behöver förstå vilka problem de försöker lösa och vilka konstruktioner som fungerar.
Finland visar risken med en modell där intäkterna inte tydligt behöver återinvesteras i turismen.
Norge visar behovet av att samordna besökarnas nya finansiering med företagens befintliga finansiering av destinationen.
Skottland visar värdet av tydliga spelregler och kompensation till boendenäringen för administration.
Den schweiziska kantonen Valais och kommunerna i Saasdalen visar hur besökarnas, företagens och kommunens finansieringsuppgifter kan komplettera varandra till en helhet.
Saas-Fee visar varför rollfördelningen är så viktig
I kantonen Valais ger turismlagen kommunerna rätt att, genom lokala reglementen som godkänns på kantonal nivå, införa besöksavgift och särskilda avgifter för turismfrämjande.3
I Saas-Fee är en central princip tydlig:
Besöksavgiften får inte användas till kommunens ordinarie uppgifter.
Pengarna ska användas för turistiska ändamål som kommer gästen och destinationen till del – och därigenom också skapar värde för invånarna.
Näringslivet har samtidigt en annan roll. Företagens finansiering är avsedd för aktiviteter som stärker efterfrågan och affären: marknadsföring, försäljning, distribution och produktutveckling.
Principen är viktig:
Besökaren finansierar inte kommunens budget. Besökaren investerar i sin egen upplevelse.
Företagen finansierar inte kommunens välfärdsuppdrag. De investerar i sin egen och destinationens tillväxt.
Det offentliga behåller ansvaret för de offentliga uppgifterna och investerar i turismens tillväxt med skattemedel.
Det är ett mycket mer utvecklat sätt att diskutera destinationsfinansiering än:
Turistskatt – ja eller nej?
Men varför skulle gästen vilja betala?
Här tycker jag att den svenska turismnäringen ofta missar något viktigt i diskussionen.
Om vi bara lägger 50 kronor ovanpå hotellräkningen och kallar det turistskatt är det enkelt för gästen att uppfatta det som:
Samma produkt + högre pris.
Då är argumentet om risken för minskad omsättning relevant.
Men en svensk turistavgift bör konstrueras på ett helt annat sätt.
De mest genomtänkta finansieringsmodellerna kombinerar besöksavgiften med ett digitalt gästkort eller destinationskort.
Gästen betalar exempelvis 50 kronor per natt. I gengäld får gästen tillgång till ett digitalt kort som kan innehålla konkreta förmåner: kollektivtrafik, lokala transporter, aktiviteter, kultur, entréer, rabatter, erbjudanden eller andra tjänster.
Då förändras relationen. Det blir inte bara:
Gäst → avgift
Utan:
Gäst → bidrag till destinationen → gästkort → konkret nytta under vistelsen → investeringar i destinationen → bättre upplevelse
Besökaren får därmed både en bättre upplevelse och möjlighet att få ett större värde än avgiften.
Gästkortet kan göra mer än att ge rabatter
Rätt konstruerat blir gästkortet en viktig del av själva finansieringsmodellen.
Det gör avgiften synlig och begriplig. Gästen kan se:
”Jag har bidragit med 250 kronor under mina fem nätter – och de pengarna investeras i den här destinationen.”
Destinationen kan samtidigt kommunicera vilka projekt som finansieras.
Men kortet kan också styra konsumtion. En förmån kan få gästen att prova en aktivitet, besöka ett museum, använda kollektivtrafiken, äta på en restaurang eller upptäcka en del av destinationen som gästen annars inte hade besökt.
Det kan skapa:
Högre upplevt värde → större lokal konsumtion → bättre spridning av besökarna → fler affärer för företagen
Digitaliseringen skapar dessutom data som kan användas för att förstå besökarnas beteenden och mäta om investeringarna faktiskt fungerar.
Gästkortet blir då inte en kostnad som ska ”kompensera” för avgiften. Det blir ett verktyg för värdeskapande, distribution, styrning och mätning.
Det är en väsentlig skillnad.
Vad skulle 50 kronor innebära i Sverige?
Sverige hade enligt Tillväxtverkets slutliga inkvarteringsstatistik cirka 70,8 miljoner kommersiella gästnätter 2025.4
Om vi använder enbart dessa som beräkningsbas:
70,8 miljoner × 50 kronor = cirka 3,54 miljarder kronor per år
Det är en teoretisk bruttopotential, inte en prognos.
Men storleksordningen är intressant:
På fem år: cirka 17,7 miljarder kronor.
På tio år: cirka 35,4 miljarder kronor – före tillväxteffekterna av investeringarna.
Och den finansieringspolitiska poängen är central:
Detta kapital belastar inte statsbudgeten, regionernas budgetar eller kommunernas skattekollektiv. Besökarna skapar en ny finansieringsström som – om lagen konstrueras rätt – öronmärks till den gemensamma turistiska produkt som de själva använder.
35,4 miljarder kronor är dessutom inte den beräknade samhällsekonomiska effekten. Det är bara kapitalet som blir tillgängligt för investeringar.
Investeringarna förbättrar destinationens attraktivitet och påverkar i nästa led efterfrågan, konsumtion, företagens lönsamhet, privata investeringar, sysselsättning och skatteintäkter.
Gästkortet förändrar också 50-kronorsdiskussionen
Den ekonomiska analysen kan därför inte stanna vid:
50 kronor högre pris → lägre efterfrågan
Vi måste också mäta:
50 kronor → investering → bättre destination → högre upplevt värde
Och:
50 kronor → gästkort → konkreta förmåner → större upplevd motprestation och potentiellt ökad lokal konsumtion
Den relevanta ekonomiska frågan blir därför:
Om 50 kronor finansierar investeringar och gästnytta som ökar besökarens upplevda värde och betalningsvilja med mer än 50 kronor – har destinationen då blivit dyrare eller mer konkurrenskraftig?
Det vet vi inte förrän vi testar och mäter. Just därför borde Sverige skapa möjligheter för destinationer att göra det.
Besöksbidraget löser en annan del av problemet
Besöksavgiften ska däremot inte finansiera kommunens ordinarie lagstadgade verksamhet som VA, sophämtning, vägar, skola, vård och omsorg.
Turisttäta kommuner och regioner har samtidigt ett verkligt problem: de behöver periodvis dimensionera delar av samhället för betydligt fler människor än de som är folkbokförda där.
Därför behövs en annan finansieringsmekanism.
Om staten exempelvis använde samma enkla beräkningsprincip – 50 kronor × 70,8 miljoner kommersiella gästnätter – skulle ett statligt besöksbidrag motsvara cirka 3,54 miljarder kronor per år.
Staten har redan stora intäkter från turismen. En del bör återinvesteras i en näring som kan utvecklas, skapa många nya jobb, fungera som integrationsmotor och ge unga ett inträde på arbetsmarknaden.
Men det behöver inte betyda 3,54 miljarder kronor i helt nya offentliga utgifter. Staten har redan stora budgetar för vägar, järnväg, transportinfrastruktur och andra samhällsinvesteringar.
Turismens faktiska geografi, tillfälliga befolkning och ekonomiska betydelse behöver få större vikt när dessa resurser prioriteras. De sammanlagt drygt sju miljarder kronor som de två illustrativa beräkningarna omfattar kan, rätt använda, bli en god affär för staten.5
Besöksbidraget → offentliga förutsättningar i turisttäta kommuner och regioner.
Den ena ska inte ersätta den andra.
Näringslivet ska inte avkrävas mer pengar
Den tredje finansieringskällan är företagen.
Här tycker jag att utgångspunkten ska vara tydlig:
Näringslivet ska inte avkrävas större gemensamma bidrag än företagen redan investerar i dag.
Företagens befintliga pengar bör i stället användas mer affärsmässigt och kopplas till en tydlig kedja inom destinationerna:
Marknadsföring → distribution → försäljning → produktutveckling → data → efterfrågan → omsättning → lönsamhet
Om den gemensamma destinationen samtidigt får bättre och mer förutsägbara förutsättningar förbättras också avkastningen på företagens egna investeringar.
Då kan något betydligt mer kraftfullt inträffa.
Företagen kommer att investera mer därför att det blir lönsamt – inte därför att någon tvingar dem.
Skottland visar hur administrationen kan hanteras
En framtida svensk modell måste samtidigt ta Visitas och boendenäringens invändningar på allvar.
Hotell, campingar, vandrarhem, stugförmedlare och andra boendeaktörer ska inte göras till kostnadsfria skatteadministratörer.
Administration av turistavgifter ska i första hand digitaliseras bort, precis som parkeringsavgifter i dag ofta betalas i mobilen i stället för i automater.
Om politiken ändå kräver att företagen samlar in och administrerar avgiften ska de kompenseras för arbetet.
Edinburgh har valt den principen och låter boendeleverantörerna behålla två procent av avgiftsmedlen som administrativt stöd.6
Principen borde vara enkel:
Den som beslutar om avgiften ska också ta ansvar för kostnaden att administrera den.
I den bästa av världar beslutar kommunen om avgiften och delegerar insamling och investeringar till ett professionellt organiserat destinationsbolag som näringen och kommunen styr gemensamt.
Näringen borde vara med och skriva spelreglerna
Stora aktörer inom den svenska besöksnäringen har hittills koncentrerat mycket kraft på att säga nej till turistskatt.
Jag förstår varför.
En dåligt konstruerad avgift kan höja priset, skapa administration och i värsta fall bli ytterligare en finansieringskälla till kommunens allmänna budget.
Finland visar varför den oron ska tas på allvar. I regeringens remissförslag stannar intäkterna i den kommun som tar ut skatten, men de är inte öronmärkta för turism.2
Men en ren nej-strategi innebär också en långsiktig risk.
Fyra riksdagspartier öppnar redan för någon form av besöksavgift. Efter ett maktskifte kan det snabbt uppstå en politisk majoritet för ny lagstiftning.1
Näringen borde därför använda tiden till att formulera spelreglerna för en eventuell framtida svensk lagstiftning:
Intäkterna ska öronmärkas för destinationsutveckling.
De ska vara additionella och inte ersätta befintlig offentlig eller privat finansiering.
Besöksavgiften ska inte finansiera kommunens ordinarie lagstadgade verksamhet.
Näringslivet ska ha formaliserat inflytande över prioriteringarna genom destinationsbolagen.
Administration ska digitaliseras bort eller ersättas.
Finansieringen ska vara långsiktig och förutsägbar.
Användningen ska vara transparent och resultaten mätbara.
Kommunerna ska få lokal frihet inom ett tydligt nationellt regelverk.
Besökaren ska se vart pengarna går och vilket värde de skapar.
Destinationsbolagen ska åläggas att kombinera avgiften med gästkort och andra system som skapar en tydlig motprestation till besökaren.
Det flyttar näringens position från:
”Vi vill inte ha en turistavgift.”
till:
”Om Sverige skapar möjligheten ska den utformas så att den stärker vår internationella konkurrenskraft – och här är våra krav.”
Ett finansieringsekosystem – där de som får nytta också bidrar
Det är egentligen kärnan i mitt förslag.
Nästa generations svenska destinationer ska inte finansieras av en enda aktör.
Staten beslutar om spelreglerna, exempelvis en ny lag för finansiering av destinationsutveckling genom turistavgifter och ett besöksbidrag till kommunerna baserat på antalet gäster. Staten finansierar också nationell infrastruktur och tillgänglighet och prioriterar resurser med hänsyn till turismens ekonomiska betydelse.
Regionerna dimensionerar regional service, sjukvård, kollektivtrafik och regional utveckling efter den turistiska intensiteten.
Kommunerna finansierar sina offentliga åtaganden och bygger fungerande platser att bo, arbeta, driva företag och besöka.
Företagen investerar i sina produkter och i kommersiella aktiviteter som skapar efterfrågan, försäljning och tillväxt.
Besökaren bidrar till den gemensamma turistiska produkten och får genom destinationen och gästkortet konkret värde tillbaka.
Destinationen omvandlar finansieringen till långsiktiga investeringar som stärker den gemensamma produktplattformen, platsen och destinationen.
Investeringarna skapar tre typer av värde:
Gästnytta – företagsnytta – invånarnytta
En led kan skapa en bättre upplevelse för gästen, nya affärer för företagen och en bättre fritidsmiljö för invånaren.
Bättre mobilitet kan underlätta gästens resa, göra företagen mer tillgängliga och förbättra vardagen för den som bor på platsen.
Ett evenemang kan skapa en reseanledning, omsättning för näringslivet och upplevelser för lokalbefolkningen.
Samma investering skapar värde för flera grupper samtidigt.
Då uppstår den ekonomiska kedja vi borde diskutera
→ ytterligare offentliga och privata investeringar
→ starkare internationell konkurrenskraft
→ större bidrag från turismen till Sveriges tillväxt och välfärd.
Det är den ekonomiska helheten vi borde diskutera.
Sverige behöver en finansieringsstrategi för turismen
Nästa regering – oavsett politisk färg – behöver därför göra något större än att säga ja eller nej till turistskatt.
Sverige behöver en nationell finansieringsstrategi för utvecklingen av våra destinationer och platser.
En strategi som svarar på:
Hur skapar vi internationellt konkurrenskraftiga destinationer?
Vem ska finansiera vad?
Hur skapar vi förutsägbarhet över fem, tio och tjugo år?
Hur säkerställer vi att nya pengar verkligen blir nya investeringar?
Hur gör vi besökaren till både medfinansiär och mottagare av värde?
Hur använder vi gästkort och digitalisering för att skapa nytta, affärer och data?
Hur mäter vi om investeringarna skapar större värde än avgiften kostar?
Vi behöver inte kopiera Schweiz, Skottland, Norge, Finland, Tyskland, Österrike eller Frankrike.
Men vi borde lära av dem.
För frågan är inte i första hand:
Ska Sverige ha turistskatt – ja eller nej?
Den är:
Hur finansierar vi nästa generation internationellt konkurrenskraftiga destinationer i Sverige?
Vill ni analysera hur en långsiktig finansieringsmodell skulle kunna se ut för er destination? Jag hjälper destinationer, kommuner, destinationsbolag och företag att analysera finansieringsbehov, besöksavgifter, gästkort, återinvesteringar och ekonomiska effekter. Arbetet kan göras som en lednings-/styrelsebriefing, workshop eller en konkret destinationsanalys.
1 Sammanställningen återger artikelns tolkning av Travel News valenkät. Kontrollera gärna tabellens kortfattade formuleringar mot respektive partis fullständiga svar om artikeln publiceras långt efter valdagen, eftersom politiska positioner kan ändras.
2 Finlands förslag, publicerat den 22 juni 2026, innebär en frivillig kommunal skatt på två till fem procent av priset för betald korttidsinkvartering. Intäkterna stannar i kommunen men är enligt remissmaterialet generella kommunala intäkter, inte öronmärkta för turism.
3 Valais turismlag anger bland annat besöksavgift, inkvarteringsavgift och turismfrämjande avgift. Besöksavgiftens intäkter ska användas i besökarnas intresse, bland annat till information och bokning, event samt turistiska, kulturella och idrottsliga anläggningar.
4 Beräkningen använder medvetet endast Tillväxtverkets 70,8 miljoner registrerade kommersiella gästnätter 2025. Statistiken omfattar hotell, vandrarhem, camping, stugbyar samt kommersiellt förmedlade privata stugor och lägenheter. Den totala svenska övernattningsvolymen är större genom bland annat övernattningar hos släkt och vänner och nyttjande av fritidshus. Dessa har inte inkluderats. En eventuell utvidgad beräkningsbas bör definieras separat för att undvika dubbelräkning.
5 Det statliga besöksbidraget och slutsatsen att drygt sju miljarder kronor skulle vara en god affär för staten är artikelns policyförslag och bedömning, inte en prognos eller verifierad samhällsekonomisk kalkyl.
6 Edinburghs beslutade modell anger ett administrativt stöd på två procent till boendeleverantörer. Edinburghs lokala plan anger hur intäkterna ska användas.
Östersunds-Posten har inför valet frågat partierna i Åre kommun hur de ser på införandet av en turistavgift.
Svaren visar politiska skillnader – men också en betydligt större gemensam grund än vad ett enkelt ja eller nej antyder.
Socialdemokraterna vill att Åre ska verka för införandet av turistavgift och betonar att kommunen tillsammans med näringen ska komma överens om vad pengarna används till.
Centerpartiet vill ändra lagstiftningen så att kommuner som önskar ska kunna införa turistavgift och att resurserna ska användas för kostnader som uppstår genom besöksnäringen och för att göra platsen bättre för både besökare och fastboende.
Miljöpartiet vill införa turistavgift. Vänsterpartiet är inte emot, men prioriterar andra skatter och omfördelning till kommunerna. Västjämtlands Väl vill utreda en turistavgift och ser en fördel med att pengarna kan återföras till lokal nytta. Sverigedemokraterna är positiva under vissa förutsättningar.
Moderaterna säger nej till en obligatorisk avgift, bland annat eftersom man befarar högre priser, färre besökare och administration för företagen.
Men Gabrielle Nyberg (M) säger samtidigt något mycket intressant:
”En frivillig avgift som inte belastar företagaren kan vi ställa oss bakom.”
Kristdemokraterna är mer skeptiska och vill bland annat att exploatörer ska bidra mer direkt till den infrastruktur de drar nytta av.
Det finns alltså ingen politisk enighet om en framtida obligatorisk turistavgift.
Men det finns tillräckligt mycket gemensam mark för att börja ställa en större fråga.
Åre behöver investeringskapital – inte bara pengar till slitage
Mycket av debatten handlar idag om turismens kostnader: leder, renhållning, toaletter, vägar och offentliga miljöer.
Det är viktiga frågor.
Men om ambitionen är att Åre ska fortsätta utvecklas som en internationellt konkurrenskraftig destination behöver perspektivet vara större.
Åre behöver kontinuerligt kunna investera i nya reseanledningar, evenemang, natur, leder, mobilitet, digital infrastruktur, information, offentliga miljöer, hållbarhet och bättre gästupplevelser.
Företagen gör redan stora investeringar.
SkiStar, hotell, restauranger, handel, aktivitetsföretag, fastighetsägare och andra entreprenörer investerar i sina produkter, anställer människor och tar den kommersiella risken.
Men vem finansierar långsiktigt den gemensamma produkten Åre?
Det är där diskussionen om besöksavgifter blir riktigt intressant.
Åres konkurrens är internationell
Åres konkurrenter finns inte bara i Sälen, Vemdalen och Funäsfjällen.
De finns i Alperna och på andra internationella destinationer.
På många europeiska destinationer finns sedan länge finansieringssystem där besökaren är med och finansierar destinationens utveckling. I flera modeller kombineras avgiften med ett gäst- eller destinationskort som ger besökaren konkreta förmåner.
Det är en helt annan ekonomisk logik än att bara lägga en kostnad ovanpå hotellpriset.
Besöksavgiften blir då inte primärt ett sätt att betala en kostnad.
Den blir en investeringsmodell.
Åre behöver inte vänta med att pröva frivilliga modeller
För att införa en obligatorisk kommunal turistavgift krävs rättsliga förutsättningar som svenska kommuner inte generellt har idag.
Men det betyder inte att Åre måste vänta med hela frågan.
Jag tycker att Åre kommunfullmäktige bör fatta ett tydligt politiskt inriktningsbeslut om att kommunen är positiv till att destinationsorganisationer utvecklar och testar frivilliga besöksfinansierade modeller inom gällande rätt.
Det är inte samma sak som att kommunen inför en skatt eller obligatorisk kommunal avgift.
Fullmäktiges uppgift skulle vara att öppna dörren.
Det skulle ge destinationsorganisationerna ett betydligt starkare politiskt och demokratiskt mandat att tillsammans med företagen utveckla, juridiskt kvalitetssäkra och testa en modell.
Ett destinationsbolag som på egen hand försöker introducera en ny finansieringsmodell har ett mandat.
Ett destinationsbolag som kan säga att Åre kommunfullmäktige står bakom inriktningen att pröva frivillig besöksfinansiering av destinationsutveckling har ett helt annat mandat.
Bydalen ska inte behöva finansiera Åres vandringsleder
Centerpartiets Daniel Danielsson lyfter en viktig fråga i ÖP: besökare i Bydalen kanske inte ska finansiera vandringsleder i Åre.
Jag håller med.
Och de behöver inte göra det.
Åre kommun består av flera destinationer med olika produkter, organisationer, besökare och investeringsbehov.
Därför bör modellen byggas underifrån.
Åre, Bydalen, Södra Årefjällen och andra destinationsområden ska själva kunna välja om de vill delta.
En destination kan säga ja. En annan kan säga nej.
De destinationer som deltar kan tillsammans med sina företag bestämma vilka investeringar som ska prioriteras. Digitala system gör det samtidigt möjligt att hålla isär lokala intäkter och, där man kommer överens om det, finansiera gemensamma satsningar.
Frivilligheten finns alltså på två nivåer:
1. Destinationen väljer om den vill delta. 2. Besökaren väljer om den vill betala.
Det skapar dessutom en möjlighet som jag tycker är särskilt intressant.
Olika destinationer inom samma kommun kan testa olika modeller.
Sedan kan vi jämföra resultaten.
Testa 50 kronor och ett digitalt destinationskort
Jag skulle börja enkelt.
Testa exempelvis en frivillig besöksavgift på 50 kronor per person och natt, kopplad till ett digitalt destinationskort.
Besökaren betalar digitalt och får kortet direkt i mobilen.
Kortet kan innehålla konkreta förmåner och samtidigt leda besökaren till aktiviteter, restauranger, handel, evenemang och andra erbjudanden.
Det skapar två ekonomiska effekter:
1. Nytt kapital för investeringar i destinationens attraktivitet.
2. Ökad lokal konsumtion hos destinationens företag.
Det andra är viktigt.
Ett destinationskort ska inte bara vara ett kvitto på att besökaren har betalat. Det ska vara ett verktyg för att skapa större värde för både gästen och näringslivet.
Gör inte företagen till skatteuppbördsmän
Här delar jag en del av Moderaternas invändning.
Boendeföretagen ska inte belastas med onödig administration om den kan undvikas.
Den traditionella modellen i många europeiska destinationer bygger på att hotell och andra boendeaktörer tar betalt av gästen och sedan redovisar pengarna.
Vi behöver inte kopiera den administrativa delen av modellen.
I dagens digitala värld kan gästen betala direkt till destinationens system och få sitt destinationskort i mobilen.
Boendeanläggningar och andra företag kan informera gästen och bidra med erbjudanden utan att behöva bli ansvariga för uppbörd och redovisning.
Gör Åre till ett treårigt innovationsprojekt
Jag föreslår inte att Åre idag ska bestämma hur destinationens finansiering ska fungera de kommande 30 åren.
Jag föreslår något enklare:
Testa.
Låt några destinationer som vill gå före genomföra ett treårigt försök.
Mät:
konverteringsgrad – hur många väljer att betala?
betalningsvilja,
användningen av destinationskortet,
lokal konsumtion,
gästnöjdhet,
administrationskostnader,
vilka investeringar som genomförs,
och framför allt avkastningen på dessa investeringar.
Då får vi också bättre underlag för diskussionen om priselasticitet.
Om 50 kronor bara läggs ovanpå priset utan att skapa något nytt värde är det en sak.
Om samma 50 kronor finansierar investeringar som gör destinationen bättre och destinationskortet samtidigt skapar värde för gästen och affärer för företagen är det en annan ekonomisk modell.
Från politiska antaganden till data
Efter tre år skulle Åre ha något som nästan helt saknas i dagens svenska diskussion om besöksavgifter:
data från en verklig svensk destination.
Hur reagerade gästerna?
Hur stor blev konverteringen?
Vilka investeringar genomfördes?
Ökade den lokala konsumtionen?
Hur reagerade företagen?
Vad kostade administrationen?
Och viktigast av allt:
Blev destinationen bättre?
Då behöver politiker, företag och destinationsorganisationer inte längre diskutera vad de tror kommer att hända.
De kan diskutera vad som faktiskt hände.
Hur finansierar vi nästa generation Åre?
Åre har varit med och utvecklat svensk turism förr.
Men modeller som fungerade tidigare behöver inte vara de modeller som finansierar destinationen under kommande decennier.
Internationella destinationer investerar. Gästernas förväntningar ökar. Digitaliseringen skapar nya möjligheter. Konkurrensen hårdnar.
Därför tycker jag att Åre återigen borde våga gå före.
Kommunfullmäktige kan öppna dörren.
Destinationerna kan själva välja om de vill gå igenom den.
Besökarna kan själva välja om de vill bidra.
Sedan mäter vi resultatet.
För den viktigaste frågan är egentligen inte:
Ska Åre ha en turistavgift?
Den är:
Hur finansierar vi nästa generation Åre?
Så svarar partierna om turistavgift i Åre
S: ”Vi vill att Åre ska verka för införandet av turistavgift. Vi tycker att förslaget att kommuner får möjlighet att införa turistavgift är väldigt bra. För oss turistkommuner ökar slitaget och här ges möjligheten för kommunen att tillsammans med näringen komma överens om vad avgiften skulle kunna användas till. Det kommer stärka lokalsamhället, både för bofasta och besökare”.
C: ”Vi vill se en turistavgift. Vi vill se en ändrad lagstiftning som gör det möjligt för kommuner som så önskar att införa en turistavgift. För att skapa resurser i syfte att skapa en ännu mer attraktiv kommun för både besökare och invånare. Resurserna ska bara gå till sådana kostnader som uppstår på grund av besöksnäringen och för att förbättra platsens möjlighet att vara en bra plats för besökare och fastboende”.
M: ”Nej, det får en negativ ekonomisk effekt eftersom det leder till högre priser och därmed färre besökare och minskad konsumtion. Det besökarna belastar mest är infrastruktur som vägar, vatten och avlopp och där betalar besökarna direkt eller indirekt genom exempelvis avgiftskollektivet för VA och genom fastighetsavgift. En frivillig avgift som inte belastar företagaren kan vi ställa oss bakom”.
KD: ”KD är skeptiska. En kommunal bäddavgift är juridiskt komplicerad och riskerar att slå hårdast mot de minsta aktörerna, som pensionatsägare och stuguthyrare. KD vill istället se effektivare användning av befintliga intäkter och att exploatörer bidrar mer direkt till den infrastruktur de drar nytta av.”
SD: ”Ja, en turistskatt får vi inte införa rent juridiskt så det får ju heta turist- eller besöksavgift i så fall. Men frågan är inte helt solklar då det i så fall beror väldigt mycket på själva upplägget mot besöksnäringen, där vi beroende på beloppets storlek inte vill försämra Åres konkurrensläge gentemot andra turistorter. Men vi ser positivt på en eventuell turistavgift om den kan hållas på en marginell summa och dels implementeras på ett rättvist sätt med Skistar i förarsätet och att avgifterna verkligen går till områden som kommer både turismen och kommunen tillgodo”
V: ”Vänsterpartiet Åre är inte emot en turistskatt. Vi kommer i första hand att verka för att exempelvis kapitalskatter, bankskatter, förmögenhetsskatt samt fastighetsskatt för landets dyraste villor införs eller höjs. I nästa steg vill vi att dessa resurser omfördelas till kommuner för att kompensera de kostnader som uppstår i samband med turism men även andra strukturella kostnader som finns i små och glesa kommuner som Åre kommun”.
Västjämtlands Väl: ”Västjämtlands Väl vill utreda möjligheten för en turistavgift hellre än införandet av en turistskatt. Skatter går oftast till statskassan vilket därmed inte säkert hamnar lokalt/regionalt. Det är dessutom en lång process att införa nya skatter via lagstiftning. Avgift däremot, går att inför snabbare samt kan anpassas bättre att återföras till lokal nytta.”
MP: ”Vi vill införa en turistavgift. Anledningen är att skatteintäkter från Åre kommuns fastboende idag ska täcka för turistrelaterade kostnader som VA, renhållning, väg- och ledunderhåll med mera. Syftet med avgiften är att skydda vår närmiljö och skapa möjligheter att utveckla en mer hållbar turism.”
Källa: Östersunds-Postens valenkät till partierna i Åre kommun, 21 juli 2026.
by Lars Börje 'Bulan Eriksson
with Comments Off on Turistavgift i Falkenberg – vad säger forskningen och gästerna?
Falkenbergs KD ställer relevanta frågor i Hallands Nyheter – men drar slutsatsen innan man tittat på forskningen, gästerna, internationella erfarenheter eller hur en modern svensk modell faktiskt skulle kunna utformas.
Argumentet är i princip: högre pris → färre gäster.
Den grundläggande mekanismen finns – men så enkelt fungerar inte turismens priselasticitet.
Priset spelar självklart roll och om priset höjs och ingenting annat förändras är resonemanget relevant.
Men om intäkten återinvesteras så att destinationens kvalitet, attraktivitet och gästens upplevda värde samtidigt ökar, har både priset och produkten förändrats.
Forskningen visar samtidigt att turismens efterfrågan är betydligt mer komplex än en enkel relation mellan pris och antal gäster. Martin Falk har studerat turismens priselasticitet, medan forskning av Maria Lexhagen, Tatiana Chekalina och Matthias Fuchs visar betydelsen av destinationens resurser, gästens upplevda värde och ”value for money”. Norbert Vanhoves destinationsekonomiska forskning sätter detta i ett bredare perspektiv av konkurrenskraft, efterfrågan och investeringar.
En avgift som bara höjer priset är alltså något helt annat än en avgift som återinvesteras i destinationen och samtidigt ökar värdet för gästen.
Och vi behöver faktiskt inte gissa vad Falkenbergs gäster tycker.
I forskningsprojektet Destination Halland, där ETOUR Research Centre vid Mittuniversitetet var forskningspartner, genomförde ETOUR sommaren 2016 en besökarundersökning i Halland. Över 400 besökare svarade bland annat på frågor om betalningsvilja för destinationsutveckling. I materialet finns 447 svar på frågan om betalningsvilja, varav 94 från Falkenberg.
54 procent av respondenterna från Falkenberg uppgav en positiv betalningsvilja för en avgift per person och natt. Bland dem som var beredda att betala var genomsnittet cirka 25 kronor – redan 2016.
Det sätter också MP:s föreslagna 10 kronorna i perspektiv. I europeisk jämförelse är det en mycket låg nivå.
I Kaiserbäder på ön Usedom i Tyskland – med badorterna Heringsdorf, Ahlbeck och Bansin – betalar en vuxen 2026 €3,70 per dag under högsäsongen, motsvarar cirka 41 kronor. Avgiften är kopplad till UsedomCard, som bland annat ger fri busstrafik i Kaiserbäder, rabatter hos anslutna företag samt tillgång till olika sportanläggningar och offentliga toaletter. Intäkterna används bland annat till renhållning av promenader, underhåll och evenemang.
I Saas-Fee, Schweiz, betalar en vuxen idag CHF 4,50 vintertid och CHF 7 sommartid – ungefär 60 respektive 95 kronor per person och natt. Avgiften är dessutom kopplad till ett gästkort med konkreta förmåner.
Det intressanta är alltså inte bara vad gästen betalar, utan vilket värde gästen får tillbaka och vad destinationen kan investera.
Jag skulle därför föreslå att Falkenberg testar 50 kronor per gästnatt, kombinerat med ett digitalt Falkenberg Gästkortmed konkreta förmåner. Det skulle exempelvis kunna handla om fria eller rabatterade evenemang och aktiviteter, kulturupplevelser och erbjudanden från handel och restauranger – samtidigt som intäkterna kan bidra till exempelvis städade stränder, fler publika toaletter och andra gemensamma kvaliteter i destinationen.
Besöksavgifter i kombination med gästkort kan därmed skapa två ekonomiska effekter:
1. Kapital för att investera i destinationens attraktivitet.
2. Ökad lokal konsumtion hos Falkenbergs företag.
Och administrationen behöver inte byggas efter gårdagens europeiska modell, där hotell och campingar samlar in och redovisar avgiften.
Vi betalar redan parkering digitalt via mobilen. En svensk frivillig besöksavgift kan fungera på motsvarande sätt.
Gästen betalar direkt till destinationens digitala system och får sitt gästkort i mobilen. Boendeanläggningen kan informera om möjligheten men slipper uppbörds- och redovisningsadministrationen. Samtidigt kan företag i hela destinationen bidra med erbjudanden och upplevelser, öka värdet för gästen och själva bli synliga för besökaren.
Falkenberg kan dessutom börja utan att vänta på en nationell lag om en obligatorisk besöksavgift.
En frivillig modell kan utformas redan inom dagens rättsliga ramar. Börja frivilligt och testa under tre år. Mät konvertering, betalningsvilja, användning av gästkortet, lokal konsumtion, gästnöjdhet och återbesök.
Med cirka 978 000 kommersiella gästnätter och 50 kronor per natt blir bruttopotentialen:
40 % anslutning: 19,6 MSEK/år
50 % anslutning: 24,5 MSEK/år
60 % anslutning: 29,3 MSEK/år
Det är inte en prognos. Det är ett scenario som går att testa.
Tänk vad 20–30 miljoner kronor varje år skulle kunna göra för Falkenbergs stränder, leder, evenemang, reseanledningar, digitala tjänster och andra gemensamma delar av destinationen – samtidigt som gästkortet skapar nya affärer för det lokala näringslivet.
Det är den diskussion jag skulle vilja se:
Inte bara vad 50 kronor kostar gästen – utan vilket värde Falkenberg kan skapa för gästen, företagen och destinationen genom 20–30 miljoner kronor i nya årliga investeringar.
I debatten om turistavgifter hamnar vi ofta för snabbt i frågan om pengar.
Ska gästen betala mer? Ska kommunen betala mer? Ska företagen betala mer? Ska staten bidra mer?
Det är viktiga frågor. Men de är inte den första frågan.
Den första frågan borde vara:
Vad är det egentligen ett destinationsbolag ska göra för att skapa värde?
För om vi inte kan svara på det, kan vi heller inte svara på vad en turistavgift, ett gästkort, kommunal finansiering eller företagens medfinansiering ska användas till.
Destinationen är inte ett företag – men måste skapa värde som ett företag
En destination består av många delar: hotell, restauranger, handel, aktiviteter, evenemang, natur, kultur, transporter, invånare, kommunal service, föreningar och privata företag.
Ingen äger helheten.
Men gästen upplever helheten.
Det är just här destinationsbolagets roll blir avgörande. Det ska inte ersätta företagen. Det ska inte vara en kommunal informationsavdelning. Det ska inte bara producera kampanjer.
Destinationsbolaget ska arbeta i mellanrummet.
Mellan kommunen och företagen. Mellan företagen och gästen. Mellan invånarnas behov och besökarnas förväntningar. Mellan platsens resurser och marknadens efterfrågan. Mellan fysisk upplevelse och digital närvaro.
Det är i detta mellanrum destinationens konkurrenskraft byggs.
Marknadsföring är inte längre tillräckligt
Många tänker fortfarande att ett destinationsbolags huvuduppgift är marknadsföring.
Det är för smalt.
Självklart behöver destinationer synas. Men dagens konkurrens avgörs inte bara av annonser, kampanjer och grafiska manér.
Den avgörs av om gästen hittar rätt information, om destinationen syns i Google och AI-sök, om det är enkelt att boka, om upplevelserna går att paketera, om platsen fungerar under vistelsen, om gästen får relevant service, om företagen samverkar och om destinationen lär sig av den data som skapas.
Det moderna destinationsbolaget måste därför arbeta med mycket mer än kommunikation.
Det måste arbeta med konkurrenskraft.
Tio områden ett destinationsbolag bör ta ansvar för
Utifrån den diskussion som nu förs om turistavgifter, gästkort och långsiktig finansiering tycker jag att destinationsbolagets uppdrag kan sammanfattas i tio huvudområden.
1. Hållbar destinationsstyrning och organisation
Först krävs en professionell organisation.
Ett destinationsbolag måste kunna samla kommun, näringsliv, föreningar, invånare och andra aktörer kring gemensamma prioriteringar.
Man skall jobba med strategi, handlingsplaner, finansiering, ansvarsfördelning och uppföljning. Men också med förmågan att hålla ihop utvecklingen över tid, bortom projektbidrag, mandatperioder och enskilda kampanjer.
Utan organisation blir destinationsutveckling tillfälliga insatser.
Med rätt organisation blir den långsiktig utvecklingskraft.
2. Data, analys, uppföljning och transparens
Destinationer behöver veta mer.
Vilka gäster kommer? Hur rör de sig? Vad efterfrågar de? Hur mycket spenderar de? Hur mycket av värdet stannar lokalt? Var uppstår läckage till externa plattformar? Vilka investeringar ger effekt?
Ett destinationsbolag måste bygga kunskap, inte bara berätta att turismen är viktig.
Det kräver data, analysverktyg, gästundersökningar, företagsdialoger, ekonomiska effektanalyser och transparent rapportering.
Framtidens destinationsbolag behöver kunna visa vad turismen skapar – och vad den kostar.
3. Digital infrastruktur och direktkontakt med gästen
Den kanske viktigaste framtidsfrågan är relationen till gästen.
I dag ägs mycket av kundkontakten av externa plattformar: Google, Booking, Expedia, sociala medier och alltmer av AI-drivna sök- och rekommendationssystem.
Destinationerna behöver bygga egen digital infrastruktur.
Det kan handla om app, PWA, digitalt gästkort, QR-funktioner, bokningsflöden, öppna data, pushnotiser, AI-anpassad information och direkta kanaler till gästen.
Det är inte teknik för teknikens skull.
Det är grunden för att destinationen ska kunna informera, styra, sälja, följa upp och förstå gästen före, under och efter vistelsen.
4. Konkreta gästvärden och besökarservice
Gästen måste känna att destinationen fungerar.
Det kan handla om lokaltrafik, parkering, leder, spår, toaletter, renhållning, skyltning, värdskap, evenemang, information och rabatter via ett digitalt gästkort.
Här blir kopplingen till turistavgift särskilt tydlig.
Om gästen bidrar ekonomiskt måste gästen också få något tillbaka.
Inte i form av abstrakta formuleringar om utveckling, utan i form av synliga värden som förbättrar upplevelsen.
Du bidrar – och du får något konkret tillbaka.
5. Ekonomisk hållbarhet och lokal värdeskapande
Ett destinationsbolag bör arbeta för att mer av turismens värde stannar lokalt.
Det handlar om att stärka lokala företag, utveckla lokal paketering, minska beroendet av externa mellanhänder, skapa fler affärer mellan företagen och öka värdet per besökare.
Det viktiga är inte bara fler gäster.
Det viktiga är rätt gäster, högre lokal konsumtion, längre vistelser, starkare säsonger och bättre lönsamhet.
En konkurrenskraftig destination är inte den som bara växer i volym. Det är den som skapar större lokalt värde av de besökare som kommer.
6. Social hållbarhet, lokal acceptans och invånarnytta
Turismen måste fungera för dem som bor på platsen.
Om invånare upplever trängsel, nedskräpning, bostadspress, trafikproblem eller ökade kommunala kostnader utan att se nyttan, då försvagas den lokala acceptansen.
Destinationsbolaget behöver därför arbeta med invånarperspektivet som en central del av destinationsutvecklingen.
Det handlar om dialog, trygghet, mobilitet, tillgänglighet, service, mötesplatser och investeringar som både gäster och invånare har glädje av.
Turismens legitimitet byggs lokalt.
7. Ekologisk hållbarhet, naturvård och resurseffektivitet
Många destinationers attraktionskraft bygger på natur, landskap, vatten, fjäll, skog, skärgård, leder, stränder eller kulturmiljöer.
Om dessa resurser slits ned försvagas själva grunden för turismen.
Därför måste destinationsbolaget vara en aktiv part i arbetet med naturvård, led- och spårunderhåll, avfallshantering, klimatsmarta transporter, vattenfrågor, biologisk mångfald och skydd av känsliga miljöer.
Ekologisk hållbarhet är inte ett sidoprojekt.
Det är destinationsförsäkring.
8. Kulturarv, lokal identitet och platsens berättelse
Det som gör en destination unik är sällan generiska kampanjer.
Det är platsens historia, människor, traditioner, mat, natur, kultur, evenemang, berättelser och lokala uttryck.
Destinationsbolaget behöver därför arbeta med lokal identitet som en konkurrensfaktor.
Inte genom att exploatera platsen, utan genom att lyfta, tolka och utveckla det som redan finns – tillsammans med lokala aktörer.
De starkaste destinationerna är inte utbytbara. De har en egen berättelse.
9. Produktutveckling, paketering och nya reseanledningar
Marknadsföring utan produktutveckling räcker inte.
Destinationsbolaget måste bidra till att skapa fler reseanledningar: evenemang, tematiska upplevelser, natur- och kulturprodukter, sport, möten, mat, aktiviteter och paketeringar mellan företag.
Det handlar också om säsongsförlängning.
Många destinationer behöver inte bara fler besökare när det redan är fullt. De behöver bättre affärer över fler delar av året.
Det kräver aktiv produktutveckling.
10. Risk, krisberedskap och långsiktig resiliens
Pandemin visade hur snabbt turismens förutsättningar kan förändras.
Klimatförändringar, extremväder, konjunktur, säkerhetsfrågor, transportstörningar och digitala plattformsskiften kommer fortsätta påverka destinationerna.
Ett modernt destinationsbolag behöver därför arbeta med resiliens.
Det handlar om robust digital infrastruktur, krisberedskap, alternativa målgrupper, buffertar, riskscenarier, hållbara evenemang och förmågan att snabbt ställa om.
Framtidens destinationer måste inte bara vara attraktiva. De måste vara motståndskraftiga.
Turistavgiften är inte målet – den är ett verktyg
Det är här debatten om turistavgifter borde landa.
En turistavgift ska inte införas för att fylla hål i kommunens budget. Den ska inte finansiera skola, vård eller omsorg. Den ska inte försvinna i otydlig administration.
Den ska användas för att finansiera det som stärker destinationens gemensamma konkurrenskraft:
organisation, kunskap, digital infrastruktur, gästvärden, lokal ekonomi, social acceptans, ekologisk hållbarhet, kulturarv, produktutveckling och resiliens.
Det är detta destinationsbolag bör arbeta med.
Och det är detta vi behöver finansiera om Sverige på allvar vill utveckla starkare, mer hållbara och mer konkurrenskraftiga destinationer.
För frågan är egentligen inte om gästen ska betala 30, 50 eller 70 kronor per natt.
Frågan är om vi vet vad pengarna ska användas till.
Mitt svar är ja:
De ska användas till att bygga den gemensamma förmåga som gör destinationen bättre för gästen, mer lönsam för företagen, mer hållbar för platsen och mer legitim för invånarna.
by Lars Börje 'Bulan Eriksson
with Comments Off on Sämsta turistskatten hittills – Finland som skräckexempel!
Så kom Finlands regerings förslag till turistskatt.
En utredning startades i slutet av 2025.
Företag, kommuner och region samt andra intressenter fick chansen att uttala sig.
22 juni kom förslaget till lagtext på remiss.
Lagen föreslås införas 1 mars 2027 och första redovisning och betalning från företagen med start i början av 2028.
Finlands förslag till turistskattelag är ett bra exempel på hur besöksnäringen i Sverige inte vill att en lag skall se ut.
– Skatten är inte öronmärkt till att återinvesteras i turism utan ska stärka kommunernas intäkter.
– Företagen är de som beskattas, inte besökaren.
– Det är företagen som skall redovisa och betala den månadsvis.
– Skatten är baserad på en % av inkvarteringspriset, minst 2 och högst 5%.
Detta är varför företrädare för svensk besöksnäring måste äga frågan och inte bara säga nej till lag om turistskatt och istället påverka en svensk lagstiftning så att en framtida svensk lagstiftning mer liknar Österrike, Schweiz, Frankrike och Tyskland.
En svensk modell skulle må bra av att:
– Den skattskyldige skall vara besökaren.
– Avgiften skall vara en fast avgift per person och natt.
– Besökaren skall få ett gästkort som klargör vad man betalar för och vilka förmåner Gästkortet berättigar till.
– Företagen skall erbjudas möjlighet att ge förmåner till betalande besökare via Gästkortet.
– Intäkterna skall öronmärkas till att återinvesteras i besökarens intresse och inte få användas till lagstadgade kommunala uppgifter.
– Avgiften skall betalas digitalt av besökaren till den mottagare kommunen utser.
– Intäkter och investeringar skall redovisas transparent mot besökaren.
– Det skall vara frivilligt för kommunerna att införa avgiften och bestämma storleken på avgiften utan förutbestämda nivåer.
– Kommunerna skall kunna delegera uppdraget att samla in och återinvestera intäkterna i besökarens intresse till en extern part.
Vilken organisation inom besöksnäringen tar stafettpinnen och börjar forma en ny svensk finansieringsmodell för destinationsutvecklingen i Sverige?
by Lars Börje 'Bulan Eriksson
with Comments Off on Visita har fel – besöksnäringen borde forma turistavgiften, inte bekämpa den
Sverige behöver en öppen diskussion om hur framtidens destinationer ska finansieras.
Inte en debatt där varje form av turistavgift reflexmässigt beskrivs som en ”turistfientlig skatt”. Inte en debatt där besökaren framställs som så priskänslig att några tior per natt skulle få människor att sluta resa. Och framför allt inte en debatt där besöksnäringens självutnämnda branschorganisation, som enligt egen utsago inte företräder destinationsbolag, riskerar att ställa näringen vid sidan av en fråga som förr eller senare kommer att avgöras politiskt.
Min uppfattning är tydlig: frågan är inte om Sverige kommer att få en lagstadgad turistskattelag. Frågan är när – och hur. Socialdemokraterna, Centern och Miljöpartiet är än så länge uttalat för införandet av en turistskatt.
Därför bör svensk besöksnäring byta strategi. I stället för att säga nej till allt som kallas turistskatt bör branschen vara med och utforma en svensk modell som stärker destinationernas konkurrenskraft, förbättrar gästupplevelsen och skapar långsiktigt hållbara affärer för företagen.
I rapporten När gästen betalar mer än notan och i sitt näringspolitiska program och valmanifest argumenterar Visita mot turistskatter och turistavgifter med utgångspunkten att nya pålagor fördyrar resandet, minskar efterfrågan och försvagar konkurrenskraften. Det låter logiskt. Men analysen bygger på en alltför snäv bild av vad en modern turistavgift faktiskt är.
Visita analyserar i praktiken en skatt utan motprestation.
Den modell svenska destinationer borde diskutera är något annat: en lokal besöksavgift med ett gästkort där gästen betalar ett mindre belopp och får konkret värde tillbaka i form av bättre service, transporter, leder, naturvård, evenemang, rabatter, erbjudanden, digital information och en starkt finansierad destinationsorganisation.
En turistavgift är inte automatiskt en skatt på företagen
Visitas argumentation skapar intrycket att en turistavgift är en ny skatt på hotell, campingar, stugbyar, restauranger och andra företag i besöksnäringen som de företräder. Men en väl utformad turistavgift enligt tysk, österrikisk eller schweizisk modell är inte en skatt på företagen. Det är en avgift som betalas av besökaren och återinvesteras lokalt i sådant som stärker destinationen och besökarens upplevelse.
Företagen ska inte bära kostnaden, inte bli kommunens uppbördsmyndighet och inte drabbas av ny administration. En modern svensk modell bör vara digital, enkel och transparent – och utformad så att företagen får bättre förutsättningar att tjäna pengar.
Rätt utformad är turistavgiften inte en kostnad för näringen. Den är ett investeringsverktyg för näringens affärsmiljö.
Visitas analys blir missvisande eftersom man utgår från att avgiften fungerar som en ren prishöjning på logi. Men i verkligheten kopplas avgiften till ett värdeerbjudande. Gästen betalar och Gästen får något tillbaka.
Visitas prisanalys missar hur turister fattar beslut
Visitas centrala antagande är att en avgift på exempelvis 50 kronor per person kan översättas till en procentuell höjning av logipriset och därefter antas minska turismkonsumtionen proportionellt. Det är en förenklad modell.
Beslutet handlar om destinationens totala attraktionskraft. Om avgiften används för att göra destinationen bättre ökar betalningsviljan. När intäkterna investeras i sådant som gästen upplever som värdefullt blir avgiften en del av konkurrenskraften.
Det är inte teori. Det är destinationsutveckling.
Svensk turism har ett investeringsproblem
Slutsatsen att varje ny lokal finansieringsmodell måste bekämpas är fel. Svensk turism har inte ett kostnadsproblem. Svensk turism har ett investeringsproblem.
Frågan är vem som ska betala. Kommuninvånarna, trots att de redan finansierar skola, äldreomsorg, VA och annan grundläggande service? Företagen, trots att många redan har små marginaler? Staten, genom komplicerade system för återföring av moms, arbetsgivaravgifter eller kommunalekonomisk utjämning?
Eller ska även besökaren bidra med ett mindre belopp som går tillbaka till den plats besökaren använder och upplever?
För mig är svaret självklart: besökaren bör vara en del av finansieringen, så länge modellen är transparent, lokal, digital och värdeskapande.
Kommunerna står redan med problemet
Den grundläggande obalansen är väl dokumenterad. Turismen skapar attraktivitet, service, arbetstillfällen och skatteintäkter. Men den skapar också påfrestningar på kommunerna.
Samtidigt finansieras kommunernas arbete med besöksnäring i huvudsak inom det kommunala ramanslaget. Det betyder i praktiken att kommuninvånarna ofta får bära kostnaden för att utveckla och underhålla destinationer som används av betydligt fler än de som bor där.
Det är inte rimligt att låtsas som att denna ekvation alltid kan lösas inom befintlig kommunbudget. Och det är inte seriöst att säga nej till turistavgifter utan att samtidigt presentera en realistisk finansieringsmodell som fungerar lokalt.
Visitas alternativ räcker inte
Momsintäkter går till staten. Bolagsskatt går till staten. Punktskatter går till staten. Kommunal inkomstskatt tillfaller folkbokföringskommunen, inte nödvändigtvis arbetsställekommunen. Säsongsanställda kan arbeta i en turistkommun men betala kommunalskatt någon annanstans. Turismens värden sprids alltså i systemet.
Att ändra detta kräver stora skattepolitiska reformer. Det finns starka skäl att diskutera sådana reformer, men de kommer inte att lösa destinationernas finansieringsbehov här och nu.
En lokal frivillig besöksavgift skapar däremot nya pengar direkt på platsen. Den behöver inte belasta statsbudgeten, höja kommunalskatten eller bli en ny kostnad för företagen.
Kommuner kan redan i dag arbeta med frivilliga avgifter
En viktig del av debatten glöms ofta bort: kommuner behöver inte vänta på en nationell turistskattelag för att börja bygga lokala modeller.
En obligatorisk skatt eller tvingande avgift kräver lagstöd. Där måste riksdag och regering agera. Men kommuner, destinationsbolag och näringsliv kan redan i dag utveckla frivilliga besöksavgifter, gästkort, destinationskort eller partnerskapsmodeller där besökaren erbjuds att bidra – och får tydligt värde tillbaka.
Det är inte samma sak som en obligatorisk turistskatt. Men det är ett första steg. Det ger kommuner och destinationer möjlighet att testa betalningsvilja, utveckla teknik, bygga samverkan med företagen, mäta effekter och visa politiken att modellen fungerar.
Det borde vara Visitas position: säg ja till lokalt utformade, transparenta och värdeskapande modeller – men nej till dåligt designade skatter utan återinvestering.
Risken är att näringen ställer sig utanför
Om medborgarna i turistkommuner upplever att besökarna bör bidra mer till platsens kostnader, och om kommunpolitiker ser att dagens finansiering inte räcker, kommer frågan att drivas vidare ändå. Då riskerar näringen att stå vid sidan av när modellerna utformas.
Men att vara beredda att diskutera en modell där besökaren bidrar, där medlen återinvesteras lokalt, där näringen är med och styr prioriteringarna och där gästen får konkret värde tillbaka.
Det vore en starkare position än dagens nej!
En svensk modell måste vara lokal, transparent och digital
En lagstadgad modell bör vara frivillig för kommunen. Den bör betalas av besökaren, inte av företaget. Pengarna bör återinvesteras lokalt i sådant som stärker gästupplevelsen, platsens hållbarhet och företagens affärsmöjligheter. Styrningen bör ske i samverkan mellan kommun, destinationsorganisation och näringsliv, baserad på kunskap om gästens behov. Och modellen bör vara digital, så att betalning, gästkort, uppföljning, statistik och erbjudanden kan hanteras med minimal administration.
Med dessa principer kan en svensk modell bli något helt annat än den hotbild Visita målar upp. Den blir ett konkurrensverktyg.
Dags att byta fråga
Debatten om turistskatt fastnar ofta i frågan: blir det dyrare för gästen?
Det är fel fråga.
Rätt fråga är: vad skall vi investera i för att öka vår konkurrenskraft?
Om en avgift på några tior per natt gör att destinationen kan investera i bättre upplevelser, högre kvalitet, starkare hållbarhet, mer konsumtion och bättre lokal acceptans, då är frågan inte om gästen betalar mer. Frågan är om gästen får mer.
Och om gästen får mer, företagen får bättre affärsförutsättningar och kommunen får bättre verktyg för att hantera turismens effekter, då är turistavgiften inte turistfientlig. Då är den näringspolitisk.
Visita har fel om turistavgifter
Rätt utformade kan de stärka svensk besöksnäring, inte försvaga den. Därför borde besöksnäringen inte lägga all kraft på att stoppa utvecklingen. Den borde lägga kraft på att forma den.
För alternativet är sämre: att politiken till slut beslutar utan näringen.
Och då kan Sverige få just den typ av modell som Visita varnar för – i stället för den modell som branschen faktiskt behöver.
by Lars Börje 'Bulan Eriksson
with Comments Off on Sverige behöver bättre kunskap om turismens lokala effekter.
Tillväxtanalys rapport “Turismtäta kommuner” pekar på att kommunerna behöver bättre kunskap om vilka effekter turismen faktiskt har lokalt. Rapporten föreslår därför att Tillväxtverket bör få ett utökat uppdrag att utveckla metoder, statistik och kunskapsunderlag för turismtäta kommuner.
Det är en helt riktig slutsats. Men den behöver kompletteras med en lika viktig insikt:
Kommunerna behöver inte vänta på staten.
Varje turismtät kommun måste själv börja bygga sin egen datakapacitet. Det kräver digitala verktyg som löpande kan samla in, analysera och visualisera lokal besöksnäringsdata. Tillväxtverket bör få ett starkare nationellt uppdrag, men kommunerna behöver samtidigt ta ansvar för den lokala kunskapsproduktionen.
Det handlar om att gå från årlig statistik till löpande destinationsintelligens.
Kommunerna bör samla in och analysera följande typer av data
1. Volymdata Kommunerna behöver veta hur många människor som faktiskt använder platsen, inte bara hur många som är folkbokförda där. Det kräver data om:
kommersiella gästnätter
icke-kommersiella övernattningar
fritidshus och delårsboende
dagbesök
evenemangsbesökare
husbilar, camping och ställplatser
säsongsarbetare
besökstoppar under helger, lov och högsäsong
Detta bör ligga till grund för ett mått på funktionell befolkning.
2. Rörelse- och flödesdata Kommunerna behöver förstå var besökarna rör sig, när belastningen uppstår och vilka platser som används mest. Här kan teledata, mobilitetsdata, parkeringsdata, kollektivtrafikdata, leddata, appdata och sensordata ge en helt annan precision än dagens traditionella turismstatistik.
Exempel på frågor som bör kunna besvaras:
Var uppstår trängsel?
Vilka leder, stränder, torg, hamnar, parkeringsplatser och besöksmål belastas mest?
Hur förändras flödena över säsong?
Vilken effekt har evenemang, väder, lovveckor och kampanjer?
Hur kan trafik, skyltning, parkering och service dimensioneras bättre?
3. Konsumtionsdata Turismens lokala värde avgörs inte bara av antal besökare, utan av vad de gör och hur mycket de spenderar. Kommunerna bör därför köpa in eller samla in data om:
korttransaktioner
konsumtion per besökare och dygn
konsumtion per kategori: boende, restaurang, handel, aktiviteter, transport
geografisk spridning av konsumtion
skillnader mellan dagsbesökare, övernattande gäster och fritidshusägare
läckage, alltså konsumtion som inte stannar lokalt
Detta är avgörande för att förstå turismens faktiska bidrag till lokal ekonomi.
4. Beteendedata Kommunerna behöver veta vad besökaren faktiskt gör på platsen. Det kan samlas in genom appar, digitala gästkort, bokningsdata, QR-koder, enkäter, webbstatistik och platsdata.
Exempel:
vilka aktiviteter besökaren genomför
vilka erbjudanden och tjänster som används
hur länge besökaren stannar
hur ofta besökaren återkommer
vilka informationskanaler som påverkar beslut
vilka upplevelser som driver nöjdhet och återbesök
5. Drivkrafts- och attityddata Kommunerna behöver också förstå varför besökaren kommer och hur platsen uppfattas. Här krävs återkommande undersökningar om:
besökarens motiv
kännedom om kommunen som destination
image och varumärkesposition
betalningsvilja för gästkort, transporter, leder, evenemang och service
upplevelse av kvalitet, hållbarhet och värde
sannolikhet att återvända och rekommendera platsen
Detta är särskilt viktigt om kommunen vill utveckla en turistavgift eller ett gästkort med tydlig motprestation.
6. Hållbarhetsdata Turismens effekter måste mätas bredare än i omsättning och gästnätter. Kommunerna bör följa upp:
slitage på natur, leder, stränder och offentliga miljöer
avfallsmängder och renhållningskostnader
vattenförbrukning och VA-belastning
trafik, parkering och utsläpp
buller, trängsel och trygghet
lokalbefolkningens attityder till turismen
balans mellan besöksnytta och invånarnytta
Turismens legitimitet avgörs i hög grad av om invånarna upplever att turismen stärker eller försvagar platsen.
7. Företagsdata Kommunerna behöver även bättre kunskap om hur lokala företag påverkas av och är beroende av turismen. Det bör ske genom strukturerad datainsamling från företagen.
Exempel på data:
andel av omsättning som är beroende av besökare
säsongsvariation i intäkter
personalbehov och rekryteringsutmaningar
behov av personalboenden
investeringar kopplade till turism
kapacitetsproblem
effekter av evenemang, kampanjer och destinationsinsatser
företagens syn på turistavgift, gästkort och gemensam finansiering
Detta gör det möjligt att visa turismens verkliga betydelse för det lokala näringslivet och samtidigt identifiera vilka flaskhalsar som hindrar tillväxt.
Tillväxtverkets roll bör vara nationell metod, infrastruktur och datatillgång
Tillväxtverket bör få ett utökat uppdrag och ökade resurser för att stödja kommunerna i detta arbete.
Uppdraget bör omfatta att:
utveckla nationella metoder för lokal turismdata
skapa standardiserade nyckeltal för turismtäta kommuner
samordna data från SCB, Tillväxtverket, regioner och kommuner
köpa in nationella datapaket, exempelvis mobilitetsdata och konsumtionsdata
tillhandahålla digital infrastruktur och API:er
skapa jämförbarhet mellan kommuner
utveckla modeller för funktionell befolkning
stödja kommuner i analys, uppföljning och beslutsunderlag
Men staten ska inte bygga allt själv. Privata aktörer bör stimuleras att utveckla lösningar för kommunerna. Det skapar innovation, konkurrens och en ny dataekonomi kring svensk besöksnäring.
Conqr BI finns redan som ett konkret verktyg
Det viktiga är att detta inte är en framtidsvision som behöver börja från noll.
Conqr BI är redan utvecklat som ett digitalt analysverktyg för kommuner och destinationer som vill börja bygga egen kunskap om turismens lokala effekter. Plattformen är baserad på forskning från Mittuniversitetet/ETOUR och är framtagen för att samla, strukturera och visualisera lokal besöksnäringsdata.
Med Conqr BI kan kommuner börja sin resa redan nu genom att samla in och analysera data om besöksvolymer, beteenden, konsumtion, företag, hållbarhet och lokala effekter.
Det gör att kommunen inte bara behöver förlita sig på nationella rapporter i efterhand, utan kan börja fatta beslut baserat på egen, lokal och löpande uppdaterad kunskap.
Tillväxtanalys rapport visar behovet. Tillväxtverket bör få uppdraget att utveckla den nationella ramen. Men kommunerna behöver själva börja bygga sin egen digitala kunskapsinfrastruktur.
Det är först då svensk turismpolitik kan gå från antaganden till evidens.
Och det är först då turismtäta kommuner kan visa, med data, hur turismen faktiskt påverkar ekonomi, invånare, företag, bostäder, infrastruktur, natur och lokal utvecklingskraft.
Vill du veta mer? Boka in en tid med mig när det passar dig genom att klicka här: meetings.hubspot.com/bulan
Tillväxtanalys avslutar sin rapport om turismtäta kommuner med en mening som borde bli startpunkten för en ny svensk turismpolitik:
“Frågan gäller därmed inte om turismen är viktig, utan hur dess utveckling kan göras institutionellt, ekonomiskt och socialt hållbar på de platser där den är som mest genomgripande.”
Exakt där ligger kärnfrågan.
Svensk besöksnäring behöver nya finansieringsmodeller som gör tre saker samtidigt:
Vi måste institutionalisera destinationsutvecklingen.
Vi måste göra den ekonomiskt hållbar.
Vi måste göra den socialt hållbar för de lokalsamhällen som bär turismens största effekter.
Min utgångspunkt är enkel:
De som har nytta av turismen ska också vara med och finansiera sin del av utvecklingen.
1 – Besökaren ska vara med och finansiera sin upplevelse genom en lokal besöksavgift.
Avgiften ska gå direkt till det lokala destinationsbolaget och öronmärkas till investeringar som stärker besökarens upplevelse, platsens kvalitet och lokalsamhällets långsiktiga attraktivitet. Men skall INTE kunna användas till kommunens obligatoriska uppdrag eller marknadsföring,
Det kan handla om leder, kollektivtrafik, renhållning, naturvård, evenemang, service, digital information, bättre besöksflöden och med ett obligatoriskt gästkort med tydliga förmåner som neutraliserar avgiften och förstärker besökarens köpkraft.
Det är den viktigaste institutionaliseringen Sverige bör börja med.
Effekten blir att destinationsbolaget får en tydlig, långsiktig och legitim roll som lokal utvecklingsmotor. Inte bara som marknadsförare av platsen, utan som den organisation som samlar kommun, företag, invånare och besökare kring investeringar i platsens framtid och driver tillväxt.
Det är genom lokal utveckling som turismens potential för Sverige förverkligas!
Den näst viktigaste institutionaliseringen är att staten också måste vara med och finansiera.
Staten är den aktör som tjänar mest på besöksnäringen genom moms, arbetsgivaravgifter, bolagsskatt och andra skatteintäkter. Därför bör staten återföra en del av sina turismintäkter till de kommuner där övernattningarna faktiskt sker.
Det görs enklast genom en fast statlig ersättning per övernattning till kommunen. Precis som besökaren betalar en avgift. Gärna ett liknande fast belopp också. Statistiken finns redan och möjliggör ett enkelt flöde av pengar från staten till kommunen.
Pengarna ska kunna användas för att stärka de kommunala funktioner som belastas extra av turismen: VA, avfall, räddningstjänst, trafik, offentlig miljö, planering och annan kapacitetskrävande infrastruktur MEN skall även kunna investeras i besökarens upplevelse och marknadsföring.
Dessa två modeller skulle tillsammans skapa den långsiktiga finansiering som i dag saknas:
1. Lokal utvecklingskapacitet och investeringar i turismens ekonomiska och sociala hållbarhet
2. En statlig ersättning per övernattning som stärker kommunens förmåga att bära turismens merkostnader.
Som komplement bör även kommunen bidra enligt samma logik, genom investeringar i turismen baserat på antal övernattningar i kommunen. Enkelt att förstå och bestämma utifrån varje kommuns förutsättningar.
Företagen är idag ofta medlemmar i det lokala destinationsbolaget när de har nytta av turismen. Det sker redan på många håll i Sverige och är i grunden rätt.
Företagen står redan för den största delen av investeringarna i turismen idag genom investeringar i sina produkter, anläggningar, service, personal och marknadsföring och bör därför inte tvingas i i liknande system utan stöttas utan stimuleras att fortsätt investera genom ovanstående modell. Långsiktiga förutsättningar för destinationernas utveckling kommer leda till ökade investeringar från turismens företag.
Detta förtydligar hur alla parter bidrar.
Besökaren bidrar till upplevelsen.
Staten bidrar eftersom staten får stora intäkter.
Kommunen bidrar eftersom platsutvecklingen också stärker invånarna.
Företagen bidrar eftersom deras affärer bygger på destinationens attraktionskraft.
Till skillnad från modeller som bygger på procent av boendekostnaden är en fast avgift per besökare enklare att förstå, enklare att administrera och mer rättvis.
Alla besökare betalar samma avgift för samma grundläggande värde: tillgången till platsen, upplevelsen och den gemensamma destinationsservicen.
Rätt utformad bör en svensk modell bygga på tre principer:
Avgiften ska vara lokal och frivillig för kommunen.
Intäkterna ska vara öronmärkta till platsens, upplevelsens och lokalsamhällets utveckling.
Gästen ska få något tillbaka, exempelvis genom ett digitalt gästkort med förmåner, transporter, rabatter, information och service.
Då förändras avgiften från att upplevas som en kostnad till att bli ett värdeutbyte.
En modern turistavgift är inte bara en intäktsmodell.
Den är ett kontrakt mellan gästen och platsen:
Du bidrar till destinationen – och du får en bättre upplevelse tillbaka.
När staten, kommunen, företagen och besökaren alla bidrar skapas något som Sverige i dag saknar:
Ett institutionellt system för långsiktig lokal destinationsutveckling.
Det är så besöksnäringen kan bli ekonomiskt hållbar.
Det är så den kan bli socialt legitim.
Och det är så Sverige kan börja ta tillvara turismens fulla potential – lokalt, där värdet skapas och där effekterna märks.
by Lars Börje 'Bulan Eriksson
with Comments Off on Sverige har potential att dubblera turismens andel av BNP – men då krävs en ny finansieringsmodell.
Svensk turism har en fantastisk potential men inte utan att vi fortsätter att investera i destinationernas hållbarhet, infrastruktur och konkurrenskraft.
Frågan är inte om det kostar – utan hur det ska finansieras.
I ett inspelat Teams samtal diskuterar jag och Jan Roy den kanske mest polariserade frågan i svensk besöksnäring just nu:
Hämmar turistavgifter efterfrågan eller det ett verktyg för utveckling och ökad efterfrågan?
Vi pratar om:
• Att diskussionen om turistavgifter bör börja med vilka investeringsbehov destinationerna har • Varför 21 länder i Europa redan har denna typ av modeller för finansiering av destinationer • Skillnaden mellan skatt och avgift – och varför den distinktionen är avgörande • Varför debatten i Sverige ofta fastnar i ideologi istället för analys • Hur en modell kan utformas så att pengarna öronmärks och återinvesteras i besökarens intresse • Varför frågan behöver lyftas lokalt – innan den kan lösas nationellt
Tidstämplar: 00:00 Introduktion av Jan Roy 06:54 Hur kan svensk besöksnäring bli mer konkurrenskraftig? 09:13 Skatt vs avgift – brist på debatt om “Vad är det vi vill göra?” 17:00 Ett missförstånd runt besöksnäringens potential 18:34 Intäkterna skall förädla gästens upplevlese 19:56 Tydliga motprestationer skapar acceptans för avgifter från konsumenten 21:44 Börja dialogen om finansiering i vad man behöver investera i 23:03 Var börjar diskussionen? Lokalt eller nationellt? 24:32 Det är på destinationsnivå vi måste börja 26:55 Börja lokalt – innan nationell lag
Samtalet handlar inte om att driva konflikt. Det handlar om att höja nivån. Om att gå från skyttegravar till konstruktiv diskussion.
