Anna Walléns replik är välkommen, eftersom den klargör något mycket viktigt.
Visita och jag är överens om att svensk besöksnäring inte behöver fler skatter som försvinner in i statens eller kommunens ordinarie budget. Vi är också överens om att Sverige behöver investera mer i destinationer, turismens infrastruktur och de platser där besöksnäringens affärer faktiskt skapas.
Det är en viktig samsyn.
Därför blir nästa fråga avgörande: hur ska dessa investeringar finansieras?
Anna Wallén skriver att Sverige inte har skatter med särskilt utpekade användningsområden och att intäkterna därför riskerar att hamna i en stats-, region- eller kommunkassa. Det är en central invändning. Om en framtida turistskatt utformas på det sättet delar jag Visitas oro.
Men det är också här debatten behöver bli mer precis.
Det Anna beskriver är inte den modell jag förespråkar. Jag argumenterar inte för en generell skatt utan återkoppling till platsen. Jag argumenterar för att Sverige bör utreda och utforma en ny finansieringsmodell där kommuner ges möjlighet – inte skyldighet – att införa en lokal besöksavgift eller turistavgift som betalas av besökaren, återinvesteras lokalt och öronmärks för destinationsutveckling.
Det är en helt annan sak.
Jag tolkar Annas replik som att Visitas starkaste invändning gäller skatter och avgifter som går rakt in i statens eller kommunens kassa utan tydlig återinvestering, utan motprestation och utan skydd mot att pengarna används till andra ändamål.
Den invändningen är inte bara rimlig – den är avgörande för hur en svensk modell måste utformas.
Men just därför borde diskussionen inte stanna vid ett generellt ja eller nej till ordet turistskatt. Den borde handla om hur en svensk finansieringsmodell kan konstrueras så att den inte blir det både Visita och jag varnar för.
I en dialog med mig har professor Mats Tjernberg skrivit ett ännu ej publicerat utkast till akademisk artikel där han går igenom de rättsliga förutsättningarna för turistavgifter i Sverige. En viktig slutsats är att det inte är benämningen som avgör om något är en skatt eller en avgift. Det avgörande är den juridiska konstruktionen: om det finns motprestation, om avgiften är frivillig eller tvingande, vem som beslutar och vilket lagstöd som finns.
Min läsning av Tjernbergs genomgång är att det inte finns något principiellt hinder mot att riksdagen prövar en ny lagstiftning som möjliggör lokalt beslutade och ändamålsbundna avgifter, förutsatt att modellen utformas korrekt. Det finns heller inget som hindrar kommuner, destinationsbolag och näringsliv från att redan i dag utveckla frivilliga avgifter, gästkort, destinationskort eller partnerskapsmodeller där besökaren erbjuds att bidra och får tydligt värde tillbaka.
Det är alltså inte sant att svensk turism bara har två alternativ: ingen avgift alls – eller en skatt som försvinner in i ett svart hål.
Det finns ett tredje alternativ: en lagstadgad finansieringsmodell där besökarnas bidrag öronmärks och återinvesteras i destinationens utveckling.
Det är just därför besöksnäringen bör vara med och forma en eventuell framtida lagstiftning.
Anna Wallén menar att jag borde vända mig till kommunpolitiker i stället för till Visita. Jag menar att frågan behöver riktas till båda.
Visita är den största företrädaren för svensk besöksnäring och därför en naturlig mottagare av detta budskap. Kommunpolitiker och riksdagspolitiker bearbetas redan. Samtidigt uppfattar många beslutsfattare att hela besöksnäringen är emot varje form av turistavgift, eftersom Visita tydligt säger nej till turistskatter och turistavgifter.
Därför är det viktigt att skilja mellan olika modeller.
En möjlig gemensam position för svensk besöksnäring skulle kunna vara:
- Nej till generella turistskatter som går in i statens eller kommunens kassa.
- Ja till att utreda lagstadgade, lokala, transparenta och ändamålsbundna modeller där besökarens bidrag återinvesteras i destinationens utveckling.
Det vore en konstruktiv näringspolitisk position.
För svensk turism har inte bara ett skatteproblem. Svensk turism har ett investeringsproblem.
Enligt Tillväxtverkets senaste turismräkenskaper omsatte turismen i Sverige 504 miljarder kronor under 2025. Utländska besökare spenderade 142 miljarder kronor, näringen sysselsatte omkring 155 000 personer och bidrog med 2,8 procent till BNP.
Det är starka siffror – men de visar också potentialen.
Vi ser i många europeiska länder att turismen bidrar till 6 % och mer av BNP och vi behöver en diskussion om vilka investeringar som krävs för att öka näringens bidrag till tillväxt, sysselsättning, exportvärde och skatteintäkter.
En fördubbling innebär med andra ord ytterligare 500 miljarder i omsättning: En ökning med 20 % ökar således omsättningen med 100 miljarder vilket borde ses som ett intressant investeringsprojekt för alla parter. Och då blir förhoppningsvis diskussionen lite annorlunda.
Det är den investeringskalkylen som saknas i dagens debatt som Jan Roy, fd. koncernchef i Parks & Resorts, alltid påpekar i våra samtal om hur Sverige skall ta tillvara på potentialen i besöksnäringen.
Om målet är att svensk besöksnäring ska kunna växa från 2,8 procent av BNP mot 3–4 procent, då måste vi också våga diskutera vilken investeringsnivå som krävs för att nå dit.
Vilka satsningar krävs i destinationerna? Vilken avkastning kan de ge i form av ökad omsättning, fler jobb, större exportvärde, starkare lokalsamhällen och högre skatteintäkter? Och hur säkerställer vi att finansieringen inte blir en belastning för företagen, utan en investering i den plats där deras affärer faktiskt skapas?
Det perspektivet förändrar frågan. Då handlar turistavgifter inte längre om en isolerad kostnad, utan om hur Sverige bygger en långsiktig investeringsmodell för att öka besöksnäringens konkurrenskraft.
Kommuner med många besökare behöver finansiera leder, renhållning, information, trafik, parkering, evenemang, gästservice, hållbarhet, digital infrastruktur och starka destinationsbolag. Företagen behöver starkare destinationer för att kunna växa, sälja mer och skapa jobb. Besökarna behöver bättre upplevelser. Invånarna behöver känna att turismen bidrar till platsen och inte bara belastar den.
Detta löser vi inte genom att fastna i en ordstrid om skatt eller avgift.
Vi löser det genom att utforma en finansieringsmodell för besöksnäringen med tydliga spärrar:
- Pengarna ska inte få användas till ordinarie kommunal verksamhet.
- Intäkterna ska återinvesteras lokalt i destinationens utveckling.
- Besökaren ska få ett tydligt värde tillbaka.
- Näringen ska vara med och påverka prioriteringarna.
- Kommunen ska kunna välja om modellen ska användas.
- Redovisningen ska vara öppen, mätbar och transparent.
Det är så vi undviker det svarta hål som Visita varnar för.
Jag välkomnar därför Annas replik, eftersom den visar att vi står närmare varandra än debatten hittills gett sken av. Vi är överens om att Sverige inte behöver fler skatter utan tydligt syfte. Vi är överens om att destinationerna behöver investeringar. Vi är överens om att lokala frivilliga modeller kan vara rätt väg framåt initialt.
Då borde nästa steg vara att pröva frågan mer konstruktivt.
Hur kan Sverige skapa en modell som ger destinationerna långsiktig finansiering, utan att företagen belastas med nya kostnader eller onödig administration? Hur säkerställer vi att pengarna inte försvinner in i en allmän kassa? Hur kan besökaren få tydligt värde tillbaka? Hur kan näringen få inflytande över prioriteringarna?
Min förhoppning är att Visita vill vara med och pröva dessa frågor från en ny utgångspunkt: inte hur vi stoppar varje diskussion om turistavgifter, utan hur vi säkerställer att en eventuell framtida modell aldrig blir en generell skatt utan återinvestering.
Besöksnäringen borde inte behöva välja mellan att säga nej till allt eller acceptera dåligt utformade skatter. Den borde kunna leda arbetet med att forma en lagstadgad finansieringsmodell som stärker svensk turism, skyddar företagen från onödig administration, ger besökaren tydligt värde tillbaka och skapar långsiktig och hållbar finansiering av våra destinationer.
Svensk besöksnäring behöver inte fler skatter.
Den behöver fler investeringar.
Ett räkneexempel som visar potentialen:
- 50 kronor per gästnatt på cirka 70 miljoner övernattningar motsvarar 3,5 miljarder kronor per år. Poängen är inte nivån på avgiften, utan att visa vilken investeringskraft som skulle kunna frigöras om besökarnas bidrag återinvesterades lokalt i svensk destinationsutveckling.
Över tio år motsvarar det 35 miljarder kronor i möjlig lokal investeringskraft för svensk besöksnärings konkurrenskraft.
Det är en vision värd att ta på allvar.
Och det är en diskussion som svensk besöksnäring borde leda – tillsammans.Lars-Börje ”Bulan” Eriksson
