Tagged: visita

35 miljarder till destinationsutveckling de kommande 10 åren!

Har besöksnäringens styrelser och ägare räknat på vad det skulle betyda för deras bolag?

I DI skriver Christer Fogelmarck tillsammans med ledande företrädare för bland andra SkiStar, Scandic, First Camp, Parks and Resorts och Strömma att besöksnäringen kan skapa tusentals nya jobb.

https://www.di.se/debatt/sverige-behover-fler-jobb-vi-kan-leverera

De har fem förslag:

1. ”Det måste bli billigare att skapa jobb särskilt för unga och personer som står långt från arbetsmarknaden.”

2. ”Kompetensförsörjningen måste fungera.”

3. ”Sverige behöver bli mer tillgängligt.”

4. ”Skattesystemet måste sluta missgynna jobbskapande.”

5. ”Sverige behöver skapa fler reseanledningar.”

Jag håller med.

Men jag skulle vilja lägga till ett sjätte förslag:

6. Skapa en långsiktig och förutsägbar finansiering av Sveriges destinationer.

Och låt oss sätta ett långsiktigt perspektiv på den frågan: tio år.

Sverige hade 70,8 miljoner registrerade kommersiella gästnätter 2025. Med en internationellt etablerad princip där besökaren bidrar till destinationens utveckling skulle 50 kronor per gästnatt teoretiskt skapa 3,54 miljarder kronor per år.

35,4 miljarder kronor på tio år.

Det är här jag tycker att besöksnäringens styrelser och ägare borde börja ställa frågor.

Vad skulle 35 miljarder i destinationsinvesteringar göra med efterfrågan på företagens egna produkter?

Vad skulle fler evenemang och reseanledningar göra med lågsäsongen?

Vad skulle högre beläggning i redan byggda hotell, liftar, campingar, restauranger och upplevelser göra med lönsamheten?

Och vad skulle det göra med avkastningen på de hundratals miljoner och miljarder som företagen själva investerar?

För destinationen är en del av företagens indirekta produkt.

Men här finns också en annan strategisk fråga.

Om Sverige går mot en lagstiftning som möjliggör lokala turistavgifter precis som i resten av EU – är en modell som näringen själv varit med och utformat bättre för företagen än en modell som politiken utformar medan näringen säger nej?

Skillnaden kan bli enorm.

Tänk två helt olika modeller.

I den ena läggs en procentuell skatt ovanpå boendet. Pengarna går in i kommunens ekonomi. Ingen garanterad additionalitet. Ingen säker öronmärkning. Företagen får ett högre totalpris mot gästen men kan inte räkna hem någon tydlig motprestation. Detta är modellen som politiken i Finland vill besluta om.

I den andra betalar besökaren exempelvis 50 kronor per gästnatt. Hotellen får betalt för att administrera insamlingen av avgifterna. Pengarna är återinvesteras i produkter och marknadsföring, är öronmärkta och får inte ersätta kommunens ordinarie åtaganden. Näringen får reellt inflytande över investeringarna. Så här jobbar man i Skottland.

Då kan kapitalet användas till precis det företagsledarna själva efterfrågar:

Fler reseanledningar.

Evenemang. Produktutveckling. Aktiviteter. Leder. Mobilitet. Digitalisering. Internationell marknadsutveckling.

En besöksavgift har en priseffekt det skall inte underskattas. Den ska räknas på.

Men 35 miljarder kronor i återinvesteringar har också en effekt. Den måste också räknas på.

Därför tycker jag att styrelser och ägare borde ställa den kanske viktigaste frågan:

Vad skulle 35 miljarder kronor i destinationsinvesteringar under tio år betyda för värdet och lönsamheten för våra bolag?

När företagen själva investerar hundratals miljoner eller miljarder långsiktigt i sina produkter borde näringen ställa samma krav på finansieringen av den gemensamma produkt som företagen är beroende av:

Destinationen.

De fem förslagen är viktiga.

Men jag vill lägga till ett sjätte:

6. En långsiktig och förutsägbar finansiering av Sveriges destinationer.

3,5 miljarder till destinationsutveckling – utan att belasta den offentliga budgeten

Sverige behöver en långsiktig finansieringsmodell där staten, regionerna, kommunerna, näringslivet och besökarna bidrar till att utveckla destinationer som kan konkurrera internationellt – och där besökaren får ett tydligt värde tillbaka.

Det finns en märklig lucka i den svenska turistdebatten inför valet 2026.

Företag, destinationsorganisationer, intresseorganisationer och politiker återkommer till ungefär samma slutsats:

Svensk turism har en stor outnyttjad potential att skapa jobb, exportintäkter, företagande och regional utveckling – och att bidra mer till Sveriges välfärd.

Bra! Här finns konsensus.

Men när jag läser svaren saknar jag en sammanhängande modell för de två mest grundläggande frågorna:

Hur utvecklar vi internationellt konkurrenskraftiga destinationer och platser – och hur skapar vi den förutsägbara finansiering som krävs?

Frågan är helt avgörande eftersom destinationen är plattformen för all turism.

Hotellet kan investera i bättre rum. Restaurangen kan utveckla sin produkt. Skidanläggningen kan bygga liftar. Aktivitetsföretaget kan skapa nya upplevelser.

Men värdet av alla dessa investeringar påverkas av hur hela platsen fungerar.

Tillgängligheten. Reseanledningarna. Lederna och naturen. Evenemangen. Mobiliteten. De offentliga miljöerna. Informationen. Den digitala infrastrukturen. Värdskapet. Servicen.

Destinationen är den gemensamma produktplattform som turistföretagen bygger sina affärer ovanpå.

Att utveckla den kräver investeringar över fem, tio och tjugo år – inte projektpengar som dyker upp ett år och försvinner nästa.

Därför är förutsägbar finansiering i grunden en konkurrenskraftsfråga.

Åtta partier – men ingen finansieringsmodell

Travel News har inför valet ställt samma frågor om besöksnäringen till samtliga åtta riksdagspartier.

Svaren innehåller många förslag om vägar, järnväg och flyg, Visit Sweden och internationell marknadsföring, skatter, arbetsgivaravgifter, regelförenkling och företagens villkor.

Travel News valenkät visar en tydlig politisk skiljelinje.

PartiTuristavgiftExempel på åtgärderFörutsägbar destinations-finansiering
SÖppet för att utredaVisit Sweden, infrastruktur, nattåg, flygNej
MNejInfrastruktur, flyg, regelförenklingNej
CJa, kommunal möjlighetInfrastruktur, arbetsgivaravgifter, evenemangNej
VJa, bäddavgifterJärnväg, kultur, kollektivtrafikNej
KDNejInfrastruktur, företagsvillkorNej
SDNejInfrastruktur, regelförenkling, Visit SwedenNej
MPJa, kommunal möjlighetJärnväg, kollektivtrafik, hållbar turismNej
LNejMarknadsföring, transporter, företagsvillkorNej

Fyra partier öppnar alltså för någon form av kommunal turist- eller bäddavgift: S, C, V och MP.

Fyra säger nej: M, KD, SD och L.1

Våra konkurrenter väntar inte

I Schweiz, Österrike, Tyskland och Frankrike finns sedan länge olika former av destinationsfinansiering. Enligt Finlands finansministeriums utredning tillämpar 36 av 44 europeiska länder någon form av turistskatt.2

Sverige behöver inte kopiera något land. Men vi behöver förstå vilka problem de försöker lösa och vilka konstruktioner som fungerar.

  • Finland visar risken med en modell där intäkterna inte tydligt behöver återinvesteras i turismen.
  • Norge visar behovet av att samordna besökarnas nya finansiering med företagens befintliga finansiering av destinationen.
  • Skottland visar värdet av tydliga spelregler och kompensation till boendenäringen för administration.
  • Den schweiziska kantonen Valais och kommunerna i Saasdalen visar hur besökarnas, företagens och kommunens finansieringsuppgifter kan komplettera varandra till en helhet.

Saas-Fee visar varför rollfördelningen är så viktig

I kantonen Valais ger turismlagen kommunerna rätt att, genom lokala reglementen som godkänns på kantonal nivå, införa besöksavgift och särskilda avgifter för turismfrämjande.3

I Saas-Fee är en central princip tydlig:

Besöksavgiften får inte användas till kommunens ordinarie uppgifter.

Pengarna ska användas för turistiska ändamål som kommer gästen och destinationen till del – och därigenom också skapar värde för invånarna.

Näringslivet har samtidigt en annan roll. Företagens finansiering är avsedd för aktiviteter som stärker efterfrågan och affären: marknadsföring, försäljning, distribution och produktutveckling.

Principen är viktig:

  • Besökaren finansierar inte kommunens budget. Besökaren investerar i sin egen upplevelse.
  • Företagen finansierar inte kommunens välfärdsuppdrag. De investerar i sin egen och destinationens tillväxt.
  • Det offentliga behåller ansvaret för de offentliga uppgifterna och investerar i turismens tillväxt med skattemedel.

Det är ett mycket mer utvecklat sätt att diskutera destinationsfinansiering än:

Turistskatt – ja eller nej?

Men varför skulle gästen vilja betala?

Här tycker jag att den svenska turismnäringen ofta missar något viktigt i diskussionen.

Om vi bara lägger 50 kronor ovanpå hotellräkningen och kallar det turistskatt är det enkelt för gästen att uppfatta det som:

Samma produkt + högre pris.

Då är argumentet om risken för minskad omsättning relevant.

Men en svensk turistavgift bör konstrueras på ett helt annat sätt.

De mest genomtänkta finansieringsmodellerna kombinerar besöksavgiften med ett digitalt gästkort eller destinationskort.

Gästen betalar exempelvis 50 kronor per natt. I gengäld får gästen tillgång till ett digitalt kort som kan innehålla konkreta förmåner: kollektivtrafik, lokala transporter, aktiviteter, kultur, entréer, rabatter, erbjudanden eller andra tjänster.

Då förändras relationen. Det blir inte bara:

Gäst → avgift

Utan:

Gäst → bidrag till destinationen → gästkort → konkret nytta under vistelsen → investeringar i destinationen → bättre upplevelse

Besökaren får därmed både en bättre upplevelse och möjlighet att få ett större värde än avgiften.

Gästkortet kan göra mer än att ge rabatter

Rätt konstruerat blir gästkortet en viktig del av själva finansieringsmodellen.

Det gör avgiften synlig och begriplig. Gästen kan se:

”Jag har bidragit med 250 kronor under mina fem nätter – och de pengarna investeras i den här destinationen.”

Destinationen kan samtidigt kommunicera vilka projekt som finansieras.

Men kortet kan också styra konsumtion. En förmån kan få gästen att prova en aktivitet, besöka ett museum, använda kollektivtrafiken, äta på en restaurang eller upptäcka en del av destinationen som gästen annars inte hade besökt.

Det kan skapa:

Högre upplevt värde → större lokal konsumtion → bättre spridning av besökarna → fler affärer för företagen

Digitaliseringen skapar dessutom data som kan användas för att förstå besökarnas beteenden och mäta om investeringarna faktiskt fungerar.

Gästkortet blir då inte en kostnad som ska ”kompensera” för avgiften. Det blir ett verktyg för värdeskapande, distribution, styrning och mätning.

Det är en väsentlig skillnad.

Vad skulle 50 kronor innebära i Sverige?

Sverige hade enligt Tillväxtverkets slutliga inkvarteringsstatistik cirka 70,8 miljoner kommersiella gästnätter 2025.4

Om vi använder enbart dessa som beräkningsbas:

70,8 miljoner × 50 kronor = cirka 3,54 miljarder kronor per år

Det är en teoretisk bruttopotential, inte en prognos.

Men storleksordningen är intressant:

  • På fem år: cirka 17,7 miljarder kronor.
  • På tio år: cirka 35,4 miljarder kronor – före tillväxteffekterna av investeringarna.

Och den finansieringspolitiska poängen är central:

Detta kapital belastar inte statsbudgeten, regionernas budgetar eller kommunernas skattekollektiv. Besökarna skapar en ny finansieringsström som – om lagen konstrueras rätt – öronmärks till den gemensamma turistiska produkt som de själva använder.

35,4 miljarder kronor är dessutom inte den beräknade samhällsekonomiska effekten. Det är bara kapitalet som blir tillgängligt för investeringar.

Investeringarna förbättrar destinationens attraktivitet och påverkar i nästa led efterfrågan, konsumtion, företagens lönsamhet, privata investeringar, sysselsättning och skatteintäkter.

Gästkortet förändrar också 50-kronorsdiskussionen

Den ekonomiska analysen kan därför inte stanna vid:

50 kronor högre pris → lägre efterfrågan

Vi måste också mäta:

50 kronor → investering → bättre destination → högre upplevt värde

Och:

50 kronor → gästkort → konkreta förmåner → större upplevd motprestation och potentiellt ökad lokal konsumtion

Den relevanta ekonomiska frågan blir därför:

Om 50 kronor finansierar investeringar och gästnytta som ökar besökarens upplevda värde och betalningsvilja med mer än 50 kronor – har destinationen då blivit dyrare eller mer konkurrenskraftig?

Det vet vi inte förrän vi testar och mäter. Just därför borde Sverige skapa möjligheter för destinationer att göra det.

Besöksbidraget löser en annan del av problemet

Besöksavgiften ska däremot inte finansiera kommunens ordinarie lagstadgade verksamhet som VA, sophämtning, vägar, skola, vård och omsorg.

Turisttäta kommuner och regioner har samtidigt ett verkligt problem: de behöver periodvis dimensionera delar av samhället för betydligt fler människor än de som är folkbokförda där.

Därför behövs en annan finansieringsmekanism.

Om staten exempelvis använde samma enkla beräkningsprincip – 50 kronor × 70,8 miljoner kommersiella gästnätter – skulle ett statligt besöksbidrag motsvara cirka 3,54 miljarder kronor per år.

Staten har redan stora intäkter från turismen. En del bör återinvesteras i en näring som kan utvecklas, skapa många nya jobb, fungera som integrationsmotor och ge unga ett inträde på arbetsmarknaden.

Men det behöver inte betyda 3,54 miljarder kronor i helt nya offentliga utgifter. Staten har redan stora budgetar för vägar, järnväg, transportinfrastruktur och andra samhällsinvesteringar.

Turismens faktiska geografi, tillfälliga befolkning och ekonomiska betydelse behöver få större vikt när dessa resurser prioriteras. De sammanlagt drygt sju miljarder kronor som de två illustrativa beräkningarna omfattar kan, rätt använda, bli en god affär för staten.5

Principerna måste dock hållas isär:

  • Besöksavgiften → destinationens turistiska konkurrenskraft.
  • Besöksbidraget → offentliga förutsättningar i turisttäta kommuner och regioner.

Den ena ska inte ersätta den andra.

Näringslivet ska inte avkrävas mer pengar

Den tredje finansieringskällan är företagen.

Här tycker jag att utgångspunkten ska vara tydlig:

Näringslivet ska inte avkrävas större gemensamma bidrag än företagen redan investerar i dag.

Företagens befintliga pengar bör i stället användas mer affärsmässigt och kopplas till en tydlig kedja inom destinationerna:

Marknadsföring → distribution → försäljning → produktutveckling → data → efterfrågan → omsättning → lönsamhet

Om den gemensamma destinationen samtidigt får bättre och mer förutsägbara förutsättningar förbättras också avkastningen på företagens egna investeringar.

Då kan något betydligt mer kraftfullt inträffa.

Företagen kommer att investera mer därför att det blir lönsamt – inte därför att någon tvingar dem.

Skottland visar hur administrationen kan hanteras

En framtida svensk modell måste samtidigt ta Visitas och boendenäringens invändningar på allvar.

Hotell, campingar, vandrarhem, stugförmedlare och andra boendeaktörer ska inte göras till kostnadsfria skatteadministratörer.

Administration av turistavgifter ska i första hand digitaliseras bort, precis som parkeringsavgifter i dag ofta betalas i mobilen i stället för i automater.

Om politiken ändå kräver att företagen samlar in och administrerar avgiften ska de kompenseras för arbetet.

Edinburgh har valt den principen och låter boendeleverantörerna behålla två procent av avgiftsmedlen som administrativt stöd.6

Principen borde vara enkel:

Den som beslutar om avgiften ska också ta ansvar för kostnaden att administrera den.

I den bästa av världar beslutar kommunen om avgiften och delegerar insamling och investeringar till ett professionellt organiserat destinationsbolag som näringen och kommunen styr gemensamt.

Näringen borde vara med och skriva spelreglerna

Stora aktörer inom den svenska besöksnäringen har hittills koncentrerat mycket kraft på att säga nej till turistskatt.

Jag förstår varför.

En dåligt konstruerad avgift kan höja priset, skapa administration och i värsta fall bli ytterligare en finansieringskälla till kommunens allmänna budget.

Finland visar varför den oron ska tas på allvar. I regeringens remissförslag stannar intäkterna i den kommun som tar ut skatten, men de är inte öronmärkta för turism.2

Men en ren nej-strategi innebär också en långsiktig risk.

Fyra riksdagspartier öppnar redan för någon form av besöksavgift. Efter ett maktskifte kan det snabbt uppstå en politisk majoritet för ny lagstiftning.1

Näringen borde därför använda tiden till att formulera spelreglerna för en eventuell framtida svensk lagstiftning:

  • Intäkterna ska öronmärkas för destinationsutveckling.
  • De ska vara additionella och inte ersätta befintlig offentlig eller privat finansiering.
  • Besöksavgiften ska inte finansiera kommunens ordinarie lagstadgade verksamhet.
  • Näringslivet ska ha formaliserat inflytande över prioriteringarna genom destinationsbolagen.
  • Administration ska digitaliseras bort eller ersättas.
  • Finansieringen ska vara långsiktig och förutsägbar.
  • Användningen ska vara transparent och resultaten mätbara.
  • Kommunerna ska få lokal frihet inom ett tydligt nationellt regelverk.
  • Besökaren ska se vart pengarna går och vilket värde de skapar.
  • Destinationsbolagen ska åläggas att kombinera avgiften med gästkort och andra system som skapar en tydlig motprestation till besökaren.

Det flyttar näringens position från:

”Vi vill inte ha en turistavgift.”

till:

”Om Sverige skapar möjligheten ska den utformas så att den stärker vår internationella konkurrenskraft – och här är våra krav.”

Ett finansieringsekosystem – där de som får nytta också bidrar

Det är egentligen kärnan i mitt förslag.

Nästa generations svenska destinationer ska inte finansieras av en enda aktör.

  • Staten beslutar om spelreglerna, exempelvis en ny lag för finansiering av destinationsutveckling genom turistavgifter och ett besöksbidrag till kommunerna baserat på antalet gäster. Staten finansierar också nationell infrastruktur och tillgänglighet och prioriterar resurser med hänsyn till turismens ekonomiska betydelse.
  • Regionerna dimensionerar regional service, sjukvård, kollektivtrafik och regional utveckling efter den turistiska intensiteten.
  • Kommunerna finansierar sina offentliga åtaganden och bygger fungerande platser att bo, arbeta, driva företag och besöka.
  • Företagen investerar i sina produkter och i kommersiella aktiviteter som skapar efterfrågan, försäljning och tillväxt.
  • Besökaren bidrar till den gemensamma turistiska produkten och får genom destinationen och gästkortet konkret värde tillbaka.
  • Destinationen omvandlar finansieringen till långsiktiga investeringar som stärker den gemensamma produktplattformen, platsen och destinationen.

Investeringarna skapar tre typer av värde:

Gästnytta – företagsnytta – invånarnytta

En led kan skapa en bättre upplevelse för gästen, nya affärer för företagen och en bättre fritidsmiljö för invånaren.

Bättre mobilitet kan underlätta gästens resa, göra företagen mer tillgängliga och förbättra vardagen för den som bor på platsen.

Ett evenemang kan skapa en reseanledning, omsättning för näringslivet och upplevelser för lokalbefolkningen.

Samma investering skapar värde för flera grupper samtidigt.

Då uppstår den ekonomiska kedja vi borde diskutera

Förutsägbara offentliga förutsättningar + företagens kommersiella investeringar + besökarens destinationskapital

→ långsiktiga investeringar i destinationen

→ gästkort och konkreta besökarförmåner

→ bättre destination och högre upplevt värde

→ besöksnytta + företagsnytta + invånarnytta

→ ökad efterfrågan och lokal konsumtion

→ starkare företag och bättre lönsamhet

→ ökade privata investeringar

→ större sysselsättning och skattebas

→ ytterligare offentliga och privata investeringar

→ starkare internationell konkurrenskraft

→ större bidrag från turismen till Sveriges tillväxt och välfärd.

Det är den ekonomiska helheten vi borde diskutera.

Sverige behöver en finansieringsstrategi för turismen

Nästa regering – oavsett politisk färg – behöver därför göra något större än att säga ja eller nej till turistskatt.

Sverige behöver en nationell finansieringsstrategi för utvecklingen av våra destinationer och platser.

En strategi som svarar på:

  • Hur skapar vi internationellt konkurrenskraftiga destinationer?
  • Vem ska finansiera vad?
  • Hur skapar vi förutsägbarhet över fem, tio och tjugo år?
  • Hur säkerställer vi att nya pengar verkligen blir nya investeringar?
  • Hur gör vi besökaren till både medfinansiär och mottagare av värde?
  • Hur använder vi gästkort och digitalisering för att skapa nytta, affärer och data?
  • Hur mäter vi om investeringarna skapar större värde än avgiften kostar?

Vi behöver inte kopiera Schweiz, Skottland, Norge, Finland, Tyskland, Österrike eller Frankrike.

Men vi borde lära av dem.

För frågan är inte i första hand:

Ska Sverige ha turistskatt – ja eller nej?

Den är:

Hur finansierar vi nästa generation internationellt konkurrenskraftiga destinationer i Sverige?


Vill ni analysera hur en långsiktig finansieringsmodell skulle kunna se ut för er destination?
Jag hjälper destinationer, kommuner, destinationsbolag och företag att analysera finansieringsbehov, besöksavgifter, gästkort, återinvesteringar och ekonomiska effekter. Arbetet kan göras som en lednings-/styrelsebriefing, workshop eller en konkret destinationsanalys.

Boka en tid som passar dig med mig så diskuterar vi vilket nästa steg som är relevant för er.


Fotnoter och faktakommentarer

1 Sammanställningen återger artikelns tolkning av Travel News valenkät. Kontrollera gärna tabellens kortfattade formuleringar mot respektive partis fullständiga svar om artikeln publiceras långt efter valdagen, eftersom politiska positioner kan ändras.

2 Finlands förslag, publicerat den 22 juni 2026, innebär en frivillig kommunal skatt på två till fem procent av priset för betald korttidsinkvartering. Intäkterna stannar i kommunen men är enligt remissmaterialet generella kommunala intäkter, inte öronmärkta för turism.

3 Valais turismlag anger bland annat besöksavgift, inkvarteringsavgift och turismfrämjande avgift. Besöksavgiftens intäkter ska användas i besökarnas intresse, bland annat till information och bokning, event samt turistiska, kulturella och idrottsliga anläggningar.

4 Beräkningen använder medvetet endast Tillväxtverkets 70,8 miljoner registrerade kommersiella gästnätter 2025. Statistiken omfattar hotell, vandrarhem, camping, stugbyar samt kommersiellt förmedlade privata stugor och lägenheter. Den totala svenska övernattningsvolymen är större genom bland annat övernattningar hos släkt och vänner och nyttjande av fritidshus. Dessa har inte inkluderats. En eventuell utvidgad beräkningsbas bör definieras separat för att undvika dubbelräkning.

5 Det statliga besöksbidraget och slutsatsen att drygt sju miljarder kronor skulle vara en god affär för staten är artikelns policyförslag och bedömning, inte en prognos eller verifierad samhällsekonomisk kalkyl.

6 Edinburghs beslutade modell anger ett administrativt stöd på två procent till boendeleverantörer. Edinburghs lokala plan anger hur intäkterna ska användas.

Källor

Hur finansierar vi nästa generation Åre?

Östersunds-Posten har inför valet frågat partierna i Åre kommun hur de ser på införandet av en turistavgift.

Svaren visar politiska skillnader – men också en betydligt större gemensam grund än vad ett enkelt ja eller nej antyder.

Socialdemokraterna vill att Åre ska verka för införandet av turistavgift och betonar att kommunen tillsammans med näringen ska komma överens om vad pengarna används till.

Centerpartiet vill ändra lagstiftningen så att kommuner som önskar ska kunna införa turistavgift och att resurserna ska användas för kostnader som uppstår genom besöksnäringen och för att göra platsen bättre för både besökare och fastboende.

Miljöpartiet vill införa turistavgift. Vänsterpartiet är inte emot, men prioriterar andra skatter och omfördelning till kommunerna. Västjämtlands Väl vill utreda en turistavgift och ser en fördel med att pengarna kan återföras till lokal nytta. Sverigedemokraterna är positiva under vissa förutsättningar.

Moderaterna säger nej till en obligatorisk avgift, bland annat eftersom man befarar högre priser, färre besökare och administration för företagen.

Men Gabrielle Nyberg (M) säger samtidigt något mycket intressant:

”En frivillig avgift som inte belastar företagaren kan vi ställa oss bakom.”

Kristdemokraterna är mer skeptiska och vill bland annat att exploatörer ska bidra mer direkt till den infrastruktur de drar nytta av.

Det finns alltså ingen politisk enighet om en framtida obligatorisk turistavgift.

Men det finns tillräckligt mycket gemensam mark för att börja ställa en större fråga.

Åre behöver investeringskapital – inte bara pengar till slitage

Mycket av debatten handlar idag om turismens kostnader: leder, renhållning, toaletter, vägar och offentliga miljöer.

Det är viktiga frågor.

Men om ambitionen är att Åre ska fortsätta utvecklas som en internationellt konkurrenskraftig destination behöver perspektivet vara större.

Åre behöver kontinuerligt kunna investera i nya reseanledningar, evenemang, natur, leder, mobilitet, digital infrastruktur, information, offentliga miljöer, hållbarhet och bättre gästupplevelser.

Företagen gör redan stora investeringar.

SkiStar, hotell, restauranger, handel, aktivitetsföretag, fastighetsägare och andra entreprenörer investerar i sina produkter, anställer människor och tar den kommersiella risken.

Men vem finansierar långsiktigt den gemensamma produkten Åre?

Det är där diskussionen om besöksavgifter blir riktigt intressant.

Åres konkurrens är internationell

Åres konkurrenter finns inte bara i Sälen, Vemdalen och Funäsfjällen.

De finns i Alperna och på andra internationella destinationer.

På många europeiska destinationer finns sedan länge finansieringssystem där besökaren är med och finansierar destinationens utveckling. I flera modeller kombineras avgiften med ett gäst- eller destinationskort som ger besökaren konkreta förmåner.

Principen kan beskrivas enkelt:

Besökaren bidrar → destinationen investerar → gästupplevelsen förbättras → företagens produkter blir attraktivare → destinationens konkurrenskraft stärks.

Det är en helt annan ekonomisk logik än att bara lägga en kostnad ovanpå hotellpriset.

Besöksavgiften blir då inte primärt ett sätt att betala en kostnad.

Den blir en investeringsmodell.

Åre behöver inte vänta med att pröva frivilliga modeller

För att införa en obligatorisk kommunal turistavgift krävs rättsliga förutsättningar som svenska kommuner inte generellt har idag.

Men det betyder inte att Åre måste vänta med hela frågan.

Jag tycker att Åre kommunfullmäktige bör fatta ett tydligt politiskt inriktningsbeslut om att kommunen är positiv till att destinationsorganisationer utvecklar och testar frivilliga besöksfinansierade modeller inom gällande rätt.

Det är inte samma sak som att kommunen inför en skatt eller obligatorisk kommunal avgift.

Fullmäktiges uppgift skulle vara att öppna dörren.

Det skulle ge destinationsorganisationerna ett betydligt starkare politiskt och demokratiskt mandat att tillsammans med företagen utveckla, juridiskt kvalitetssäkra och testa en modell.

Ett destinationsbolag som på egen hand försöker introducera en ny finansieringsmodell har ett mandat.

Ett destinationsbolag som kan säga att Åre kommunfullmäktige står bakom inriktningen att pröva frivillig besöksfinansiering av destinationsutveckling har ett helt annat mandat.

Bydalen ska inte behöva finansiera Åres vandringsleder

Centerpartiets Daniel Danielsson lyfter en viktig fråga i ÖP: besökare i Bydalen kanske inte ska finansiera vandringsleder i Åre.

Jag håller med.

Och de behöver inte göra det.

Åre kommun består av flera destinationer med olika produkter, organisationer, besökare och investeringsbehov.

Därför bör modellen byggas underifrån.

Åre, Bydalen, Södra Årefjällen och andra destinationsområden ska själva kunna välja om de vill delta.

En destination kan säga ja. En annan kan säga nej.

De destinationer som deltar kan tillsammans med sina företag bestämma vilka investeringar som ska prioriteras. Digitala system gör det samtidigt möjligt att hålla isär lokala intäkter och, där man kommer överens om det, finansiera gemensamma satsningar.

Frivilligheten finns alltså på två nivåer:

1. Destinationen väljer om den vill delta.
2. Besökaren väljer om den vill betala.

Det skapar dessutom en möjlighet som jag tycker är särskilt intressant.

Olika destinationer inom samma kommun kan testa olika modeller.

Sedan kan vi jämföra resultaten.

Testa 50 kronor och ett digitalt destinationskort

Jag skulle börja enkelt.

Testa exempelvis en frivillig besöksavgift på 50 kronor per person och natt, kopplad till ett digitalt destinationskort.

Besökaren betalar digitalt och får kortet direkt i mobilen.

Kortet kan innehålla konkreta förmåner och samtidigt leda besökaren till aktiviteter, restauranger, handel, evenemang och andra erbjudanden.

Det skapar två ekonomiska effekter:

1. Nytt kapital för investeringar i destinationens attraktivitet.

2. Ökad lokal konsumtion hos destinationens företag.

Det andra är viktigt.

Ett destinationskort ska inte bara vara ett kvitto på att besökaren har betalat. Det ska vara ett verktyg för att skapa större värde för både gästen och näringslivet.

Gör inte företagen till skatteuppbördsmän

Här delar jag en del av Moderaternas invändning.

Boendeföretagen ska inte belastas med onödig administration om den kan undvikas.

Den traditionella modellen i många europeiska destinationer bygger på att hotell och andra boendeaktörer tar betalt av gästen och sedan redovisar pengarna.

Vi behöver inte kopiera den administrativa delen av modellen.

I dagens digitala värld kan gästen betala direkt till destinationens system och få sitt destinationskort i mobilen.

Boendeanläggningar och andra företag kan informera gästen och bidra med erbjudanden utan att behöva bli ansvariga för uppbörd och redovisning.

Gör Åre till ett treårigt innovationsprojekt

Jag föreslår inte att Åre idag ska bestämma hur destinationens finansiering ska fungera de kommande 30 åren.

Jag föreslår något enklare:

Testa.

Låt några destinationer som vill gå före genomföra ett treårigt försök.

Mät:

  • konverteringsgrad – hur många väljer att betala?
  • betalningsvilja,
  • användningen av destinationskortet,
  • lokal konsumtion,
  • gästnöjdhet,
  • administrationskostnader,
  • vilka investeringar som genomförs,
  • och framför allt avkastningen på dessa investeringar.

Då får vi också bättre underlag för diskussionen om priselasticitet.

Om 50 kronor bara läggs ovanpå priset utan att skapa något nytt värde är det en sak.

Om samma 50 kronor finansierar investeringar som gör destinationen bättre och destinationskortet samtidigt skapar värde för gästen och affärer för företagen är det en annan ekonomisk modell.

Från politiska antaganden till data

Efter tre år skulle Åre ha något som nästan helt saknas i dagens svenska diskussion om besöksavgifter:

data från en verklig svensk destination.

Hur reagerade gästerna?

Hur stor blev konverteringen?

Vilka investeringar genomfördes?

Ökade den lokala konsumtionen?

Hur reagerade företagen?

Vad kostade administrationen?

Och viktigast av allt:

Blev destinationen bättre?

Då behöver politiker, företag och destinationsorganisationer inte längre diskutera vad de tror kommer att hända.

De kan diskutera vad som faktiskt hände.

Hur finansierar vi nästa generation Åre?

Åre har varit med och utvecklat svensk turism förr.

Men modeller som fungerade tidigare behöver inte vara de modeller som finansierar destinationen under kommande decennier.

Internationella destinationer investerar. Gästernas förväntningar ökar. Digitaliseringen skapar nya möjligheter. Konkurrensen hårdnar.

Därför tycker jag att Åre återigen borde våga gå före.

Kommunfullmäktige kan öppna dörren.

Destinationerna kan själva välja om de vill gå igenom den.

Besökarna kan själva välja om de vill bidra.

Sedan mäter vi resultatet.

För den viktigaste frågan är egentligen inte:

Ska Åre ha en turistavgift?

Den är:

Hur finansierar vi nästa generation Åre?

Så svarar partierna om turistavgift i Åre

  • S: ”Vi vill att Åre ska verka för införandet av turistavgift. Vi tycker att förslaget att kommuner får möjlighet att införa turistavgift är väldigt bra. För oss turistkommuner ökar slitaget och här ges möjligheten för kommunen att tillsammans med näringen komma överens om vad avgiften skulle kunna användas till. Det kommer stärka lokalsamhället, både för bofasta och besökare”.
  • C: ”Vi vill se en turistavgift. Vi vill se en ändrad lagstiftning som gör det möjligt för kommuner som så önskar att införa en turistavgift. För att skapa resurser i syfte att skapa en ännu mer attraktiv kommun för både besökare och invånare. Resurserna ska bara gå till sådana kostnader som uppstår på grund av besöksnäringen och för att förbättra platsens möjlighet att vara en bra plats för besökare och fastboende”.
  • M: ”Nej, det får en negativ ekonomisk effekt eftersom det leder till högre priser och därmed färre besökare och minskad konsumtion. Det besökarna belastar mest är infrastruktur som vägar, vatten och avlopp och där betalar besökarna direkt eller indirekt genom exempelvis avgiftskollektivet för VA och genom fastighetsavgift. En frivillig avgift som inte belastar företagaren kan vi ställa oss bakom”.
  • KD: ”KD är skeptiska. En kommunal bäddavgift är juridiskt komplicerad och riskerar att slå hårdast mot de minsta aktörerna, som pensionatsägare och stuguthyrare. KD vill istället se effektivare användning av befintliga intäkter och att exploatörer bidrar mer direkt till den infrastruktur de drar nytta av.”
  • SD: ”Ja, en turistskatt får vi inte införa rent juridiskt så det får ju heta turist- eller besöksavgift i så fall. Men frågan är inte helt solklar då det i så fall beror väldigt mycket på själva upplägget mot besöksnäringen, där vi beroende på beloppets storlek inte vill försämra Åres konkurrensläge gentemot andra turistorter. Men vi ser positivt på en eventuell turistavgift om den kan hållas på en marginell summa och dels implementeras på ett rättvist sätt med Skistar i förarsätet och att avgifterna verkligen går till områden som kommer både turismen och kommunen tillgodo”
  • V: ”Vänsterpartiet Åre är inte emot en turistskatt. Vi kommer i första hand att verka för att exempelvis kapitalskatter, bankskatter, förmögenhetsskatt samt fastighetsskatt för landets dyraste villor införs eller höjs. I nästa steg vill vi att dessa resurser omfördelas till kommuner för att kompensera de kostnader som uppstår i samband med turism men även andra strukturella kostnader som finns i små och glesa kommuner som Åre kommun”.
  • Västjämtlands Väl: ”Västjämtlands Väl vill utreda möjligheten för en turistavgift hellre än införandet av en turistskatt. Skatter går oftast till statskassan vilket därmed inte säkert hamnar lokalt/regionalt. Det är dessutom en lång process att införa nya skatter via lagstiftning. Avgift däremot, går att inför snabbare samt kan anpassas bättre att återföras till lokal nytta.”
  • MP: ”Vi vill införa en turistavgift. Anledningen är att skatteintäkter från Åre kommuns fastboende idag ska täcka för turistrelaterade kostnader som VA, renhållning, väg- och ledunderhåll med mera. Syftet med avgiften är att skydda vår närmiljö och skapa möjligheter att utveckla en mer hållbar turism.”

Källa: Östersunds-Postens valenkät till partierna i Åre kommun, 21 juli 2026.

https://e.infogram.com/6c303a66-471d-4c9e-8ad2-d7f9fe93cb4c?src=embed&embed_type=responsive_iframe#338afc89-76b8-42b7-8935-b1ad0ebeca7a

Turistavgift i Falkenberg – vad säger forskningen och gästerna?

Falkenbergs KD ställer relevanta frågor i Hallands Nyheter – men drar slutsatsen innan man tittat på forskningen, gästerna, internationella erfarenheter eller hur en modern svensk modell faktiskt skulle kunna utformas.

Argumentet är i princip: högre pris → färre gäster.

Den grundläggande mekanismen finns – men så enkelt fungerar inte turismens priselasticitet.

Priset spelar självklart roll och om priset höjs och ingenting annat förändras är resonemanget relevant.

Men om intäkten återinvesteras så att destinationens kvalitet, attraktivitet och gästens upplevda värde samtidigt ökar, har både priset och produkten förändrats.

Forskningen visar samtidigt att turismens efterfrågan är betydligt mer komplex än en enkel relation mellan pris och antal gäster. Martin Falk har studerat turismens priselasticitet, medan forskning av Maria Lexhagen, Tatiana Chekalina och Matthias Fuchs visar betydelsen av destinationens resurser, gästens upplevda värde och ”value for money”. Norbert Vanhoves destinationsekonomiska forskning sätter detta i ett bredare perspektiv av konkurrenskraft, efterfrågan och investeringar.

En avgift som bara höjer priset är alltså något helt annat än en avgift som återinvesteras i destinationen och samtidigt ökar värdet för gästen.

Och vi behöver faktiskt inte gissa vad Falkenbergs gäster tycker.

I forskningsprojektet Destination Halland, där ETOUR Research Centre vid Mittuniversitetet var forskningspartner, genomförde ETOUR sommaren 2016 en besökarundersökning i Halland. Över 400 besökare svarade bland annat på frågor om betalningsvilja för destinationsutveckling. I materialet finns 447 svar på frågan om betalningsvilja, varav 94 från Falkenberg.

54 procent av respondenterna från Falkenberg uppgav en positiv betalningsvilja för en avgift per person och natt. Bland dem som var beredda att betala var genomsnittet cirka 25 kronor – redan 2016.

Det sätter också MP:s föreslagna 10 kronorna i perspektiv. I europeisk jämförelse är det en mycket låg nivå.

I Kaiserbäder på ön Usedom i Tyskland – med badorterna Heringsdorf, Ahlbeck och Bansin – betalar en vuxen 2026 €3,70 per dag under högsäsongen, motsvarar cirka 41 kronor. Avgiften är kopplad till UsedomCard, som bland annat ger fri busstrafik i Kaiserbäder, rabatter hos anslutna företag samt tillgång till olika sportanläggningar och offentliga toaletter. Intäkterna används bland annat till renhållning av promenader, underhåll och evenemang.

I Saas-Fee, Schweiz, betalar en vuxen idag CHF 4,50 vintertid och CHF 7 sommartid – ungefär 60 respektive 95 kronor per person och natt. Avgiften är dessutom kopplad till ett gästkort med konkreta förmåner.

Det intressanta är alltså inte bara vad gästen betalar, utan vilket värde gästen får tillbaka och vad destinationen kan investera.

Jag skulle därför föreslå att Falkenberg testar 50 kronor per gästnatt, kombinerat med ett digitalt Falkenberg Gästkortmed konkreta förmåner. Det skulle exempelvis kunna handla om fria eller rabatterade evenemang och aktiviteter, kulturupplevelser och erbjudanden från handel och restauranger – samtidigt som intäkterna kan bidra till exempelvis städade stränder, fler publika toaletter och andra gemensamma kvaliteter i destinationen.

Besöksavgifter i kombination med gästkort kan därmed skapa två ekonomiska effekter:

1. Kapital för att investera i destinationens attraktivitet.

2. Ökad lokal konsumtion hos Falkenbergs företag.

Och administrationen behöver inte byggas efter gårdagens europeiska modell, där hotell och campingar samlar in och redovisar avgiften.

Vi betalar redan parkering digitalt via mobilen. En svensk frivillig besöksavgift kan fungera på motsvarande sätt.

Gästen betalar direkt till destinationens digitala system och får sitt gästkort i mobilen. Boendeanläggningen kan informera om möjligheten men slipper uppbörds- och redovisningsadministrationen. Samtidigt kan företag i hela destinationen bidra med erbjudanden och upplevelser, öka värdet för gästen och själva bli synliga för besökaren.

Falkenberg kan dessutom börja utan att vänta på en nationell lag om en obligatorisk besöksavgift.

En frivillig modell kan utformas redan inom dagens rättsliga ramar. Börja frivilligt och testa under tre år. Mät konvertering, betalningsvilja, användning av gästkortet, lokal konsumtion, gästnöjdhet och återbesök.

Med cirka 978 000 kommersiella gästnätter och 50 kronor per natt blir bruttopotentialen:

40 % anslutning: 19,6 MSEK/år

50 % anslutning: 24,5 MSEK/år

60 % anslutning: 29,3 MSEK/år

Det är inte en prognos. Det är ett scenario som går att testa.

Tänk vad 20–30 miljoner kronor varje år skulle kunna göra för Falkenbergs stränder, leder, evenemang, reseanledningar, digitala tjänster och andra gemensamma delar av destinationen – samtidigt som gästkortet skapar nya affärer för det lokala näringslivet.

Det är den diskussion jag skulle vilja se:

Inte bara vad 50 kronor kostar gästen – utan vilket värde Falkenberg kan skapa för gästen, företagen och destinationen genom 20–30 miljoner kronor i nya årliga investeringar.

Källor och vidare läsning

ETOUR/Mittuniversitetet, forskningsprojektet Destination Halland (2016).

Tatiana Chekalina, Matthias Fuchs & Maria Lexhagen, Customer-Based Destination Brand Equity Modeling: The Role of Destination Resources, Value for Money, and Value in Use, Journal of Travel Research (2018, publicerad online 2016).

Martin Falk, The Demand for Winter Sports: Empirical Evidence for the Largest French Ski-Lift Operator, Tourism Economics (2015).

Norbert Vanhove, The Economics of Tourism Destinations.

Saas-Fee/Saastal – gällande turistavgifter och SaastalCard.

Läs KD:s artikel i Hallands Nyheter.

Bild: Thomas Johansson

Sämsta turistskatten hittills – Finland som skräckexempel!

Så kom Finlands regerings förslag till turistskatt.

En utredning startades i slutet av 2025.

Företag, kommuner och region samt andra intressenter fick chansen att uttala sig.

22 juni kom förslaget till lagtext på remiss.

Lagen föreslås införas 1 mars 2027 och första redovisning och betalning från företagen med start i början av 2028.

Finlands förslag till turistskattelag är ett bra exempel på hur besöksnäringen i Sverige inte vill att en lag skall se ut.

– Skatten är inte öronmärkt till att återinvesteras i turism utan ska stärka kommunernas intäkter.

– Företagen är de som beskattas, inte besökaren.

– Det är företagen som skall redovisa och betala den månadsvis.

– Skatten är baserad på en % av inkvarteringspriset, minst 2 och högst 5%.

Detta är varför företrädare för svensk besöksnäring måste äga frågan och inte bara säga nej till lag om turistskatt och istället påverka en svensk lagstiftning så att en framtida svensk lagstiftning mer liknar Österrike, Schweiz, Frankrike och Tyskland.

En svensk modell skulle må bra av att:

– Den skattskyldige skall vara besökaren.

– Avgiften skall vara en fast avgift per person och natt.

– Besökaren skall få ett gästkort som klargör vad man betalar för och vilka förmåner Gästkortet berättigar till.

– Företagen skall erbjudas möjlighet att ge förmåner till betalande besökare via Gästkortet.

– Intäkterna skall öronmärkas till att återinvesteras i besökarens intresse och inte få användas till lagstadgade kommunala uppgifter.

– Avgiften skall betalas digitalt av besökaren till den mottagare kommunen utser.

– Intäkter och investeringar skall redovisas transparent mot besökaren.

– Det skall vara frivilligt för kommunerna att införa avgiften och bestämma storleken på avgiften utan förutbestämda nivåer.

– Kommunerna skall kunna delegera uppdraget att samla in och återinvestera intäkterna i besökarens intresse till en extern part.

Vilken organisation inom besöksnäringen tar stafettpinnen och börjar forma en ny svensk finansieringsmodell för destinationsutvecklingen i Sverige?

Visita har fel – besöksnäringen borde forma turistavgiften, inte bekämpa den

Sverige behöver en öppen diskussion om hur framtidens destinationer ska finansieras.

Inte en debatt där varje form av turistavgift reflexmässigt beskrivs som en ”turistfientlig skatt”. Inte en debatt där besökaren framställs som så priskänslig att några tior per natt skulle få människor att sluta resa. Och framför allt inte en debatt där besöksnäringens självutnämnda branschorganisation, som enligt egen utsago inte företräder destinationsbolag, riskerar att ställa näringen vid sidan av en fråga som förr eller senare kommer att avgöras politiskt.

Min uppfattning är tydlig: frågan är inte om Sverige kommer att få en lagstadgad turistskattelag. Frågan är när – och hur. Socialdemokraterna, Centern och Miljöpartiet är än så länge uttalat för införandet av en turistskatt.

Därför bör svensk besöksnäring byta strategi. I stället för att säga nej till allt som kallas turistskatt bör branschen vara med och utforma en svensk modell som stärker destinationernas konkurrenskraft, förbättrar gästupplevelsen och skapar långsiktigt hållbara affärer för företagen.

I rapporten När gästen betalar mer än notan och i sitt näringspolitiska program och valmanifest argumenterar Visita mot turistskatter och turistavgifter med utgångspunkten att nya pålagor fördyrar resandet, minskar efterfrågan och försvagar konkurrenskraften. Det låter logiskt. Men analysen bygger på en alltför snäv bild av vad en modern turistavgift faktiskt är.

Visita analyserar i praktiken en skatt utan motprestation.

Den modell svenska destinationer borde diskutera är något annat: en lokal besöksavgift med ett gästkort där gästen betalar ett mindre belopp och får konkret värde tillbaka i form av bättre service, transporter, leder, naturvård, evenemang, rabatter, erbjudanden, digital information och en starkt finansierad destinationsorganisation.

En turistavgift är inte automatiskt en skatt på företagen

Visitas argumentation skapar intrycket att en turistavgift är en ny skatt på hotell, campingar, stugbyar, restauranger och andra företag i besöksnäringen som de företräder. Men en väl utformad turistavgift enligt tysk, österrikisk eller schweizisk modell är inte en skatt på företagen. Det är en avgift som betalas av besökaren och återinvesteras lokalt i sådant som stärker destinationen och besökarens upplevelse.

Företagen ska inte bära kostnaden, inte bli kommunens uppbördsmyndighet och inte drabbas av ny administration. En modern svensk modell bör vara digital, enkel och transparent – och utformad så att företagen får bättre förutsättningar att tjäna pengar.

Rätt utformad är turistavgiften inte en kostnad för näringen. Den är ett investeringsverktyg för näringens affärsmiljö.

Visitas analys blir missvisande eftersom man utgår från att avgiften fungerar som en ren prishöjning på logi. Men i verkligheten kopplas avgiften till ett värdeerbjudande. Gästen betalar och Gästen får något tillbaka.

Visitas prisanalys missar hur turister fattar beslut

Visitas centrala antagande är att en avgift på exempelvis 50 kronor per person kan översättas till en procentuell höjning av logipriset och därefter antas minska turismkonsumtionen proportionellt. Det är en förenklad modell.

Beslutet handlar om destinationens totala attraktionskraft. Om avgiften används för att göra destinationen bättre ökar betalningsviljan. När intäkterna investeras i sådant som gästen upplever som värdefullt blir avgiften en del av konkurrenskraften.

Det är inte teori. Det är destinationsutveckling.

Svensk turism har ett investeringsproblem

Slutsatsen att varje ny lokal finansieringsmodell måste bekämpas är fel. Svensk turism har inte ett kostnadsproblem. Svensk turism har ett investeringsproblem.

Frågan är vem som ska betala. Kommuninvånarna, trots att de redan finansierar skola, äldreomsorg, VA och annan grundläggande service? Företagen, trots att många redan har små marginaler? Staten, genom komplicerade system för återföring av moms, arbetsgivaravgifter eller kommunalekonomisk utjämning?

Eller ska även besökaren bidra med ett mindre belopp som går tillbaka till den plats besökaren använder och upplever?

För mig är svaret självklart: besökaren bör vara en del av finansieringen, så länge modellen är transparent, lokal, digital och värdeskapande.

Kommunerna står redan med problemet

Den grundläggande obalansen är väl dokumenterad. Turismen skapar attraktivitet, service, arbetstillfällen och skatteintäkter. Men den skapar också påfrestningar på kommunerna.

Samtidigt finansieras kommunernas arbete med besöksnäring i huvudsak inom det kommunala ramanslaget. Det betyder i praktiken att kommuninvånarna ofta får bära kostnaden för att utveckla och underhålla destinationer som används av betydligt fler än de som bor där.

Det är inte rimligt att låtsas som att denna ekvation alltid kan lösas inom befintlig kommunbudget. Och det är inte seriöst att säga nej till turistavgifter utan att samtidigt presentera en realistisk finansieringsmodell som fungerar lokalt.

Visitas alternativ räcker inte

Momsintäkter går till staten. Bolagsskatt går till staten. Punktskatter går till staten. Kommunal inkomstskatt tillfaller folkbokföringskommunen, inte nödvändigtvis arbetsställekommunen. Säsongsanställda kan arbeta i en turistkommun men betala kommunalskatt någon annanstans. Turismens värden sprids alltså i systemet.

Att ändra detta kräver stora skattepolitiska reformer. Det finns starka skäl att diskutera sådana reformer, men de kommer inte att lösa destinationernas finansieringsbehov här och nu.

En lokal frivillig besöksavgift skapar däremot nya pengar direkt på platsen. Den behöver inte belasta statsbudgeten, höja kommunalskatten eller bli en ny kostnad för företagen.

Kommuner kan redan i dag arbeta med frivilliga avgifter

En viktig del av debatten glöms ofta bort: kommuner behöver inte vänta på en nationell turistskattelag för att börja bygga lokala modeller.

En obligatorisk skatt eller tvingande avgift kräver lagstöd. Där måste riksdag och regering agera. Men kommuner, destinationsbolag och näringsliv kan redan i dag utveckla frivilliga besöksavgifter, gästkort, destinationskort eller partnerskapsmodeller där besökaren erbjuds att bidra – och får tydligt värde tillbaka.

Det är inte samma sak som en obligatorisk turistskatt. Men det är ett första steg. Det ger kommuner och destinationer möjlighet att testa betalningsvilja, utveckla teknik, bygga samverkan med företagen, mäta effekter och visa politiken att modellen fungerar.

Det borde vara Visitas position: säg ja till lokalt utformade, transparenta och värdeskapande modeller – men nej till dåligt designade skatter utan återinvestering.

Risken är att näringen ställer sig utanför

Om medborgarna i turistkommuner upplever att besökarna bör bidra mer till platsens kostnader, och om kommunpolitiker ser att dagens finansiering inte räcker, kommer frågan att drivas vidare ändå. Då riskerar näringen att stå vid sidan av när modellerna utformas.

Men att vara beredda att diskutera en modell där besökaren bidrar, där medlen återinvesteras lokalt, där näringen är med och styr prioriteringarna och där gästen får konkret värde tillbaka.

Det vore en starkare position än dagens nej!

En svensk modell måste vara lokal, transparent och digital

En lagstadgad modell bör vara frivillig för kommunen. Den bör betalas av besökaren, inte av företaget. Pengarna bör återinvesteras lokalt i sådant som stärker gästupplevelsen, platsens hållbarhet och företagens affärsmöjligheter. Styrningen bör ske i samverkan mellan kommun, destinationsorganisation och näringsliv, baserad på kunskap om gästens behov. Och modellen bör vara digital, så att betalning, gästkort, uppföljning, statistik och erbjudanden kan hanteras med minimal administration.

Med dessa principer kan en svensk modell bli något helt annat än den hotbild Visita målar upp. Den blir ett konkurrensverktyg.

Dags att byta fråga

Debatten om turistskatt fastnar ofta i frågan: blir det dyrare för gästen?

Det är fel fråga.

Rätt fråga är: vad skall vi investera i för att öka vår konkurrenskraft?

Om en avgift på några tior per natt gör att destinationen kan investera i bättre upplevelser, högre kvalitet, starkare hållbarhet, mer konsumtion och bättre lokal acceptans, då är frågan inte om gästen betalar mer. Frågan är om gästen får mer.

Och om gästen får mer, företagen får bättre affärsförutsättningar och kommunen får bättre verktyg för att hantera turismens effekter, då är turistavgiften inte turistfientlig. Då är den näringspolitisk.

Visita har fel om turistavgifter

Rätt utformade kan de stärka svensk besöksnäring, inte försvaga den. Därför borde besöksnäringen inte lägga all kraft på att stoppa utvecklingen. Den borde lägga kraft på att forma den.

För alternativet är sämre: att politiken till slut beslutar utan näringen.

Och då kan Sverige få just den typ av modell som Visita varnar för – i stället för den modell som branschen faktiskt behöver.

Lars-Börje ”Bulan” Eriksson

Sverige har potential att dubblera turismens andel av BNP – men då krävs en ny finansieringsmodell.

Svensk turism har en fantastisk potential men inte utan att vi fortsätter att investera i destinationernas hållbarhet, infrastruktur och konkurrenskraft.

Frågan är inte om det kostar – utan hur det ska finansieras.

I ett inspelat Teams samtal diskuterar jag och Jan Roy den kanske mest polariserade frågan i svensk besöksnäring just nu:

Hämmar turistavgifter efterfrågan eller det ett verktyg för utveckling och ökad efterfrågan?

Vi pratar om:

• Att diskussionen om turistavgifter bör börja med vilka investeringsbehov destinationerna har
• Varför 21 länder i Europa redan har denna typ av modeller för finansiering av destinationer
• Skillnaden mellan skatt och avgift – och varför den distinktionen är avgörande
• Varför debatten i Sverige ofta fastnar i ideologi istället för analys
• Hur en modell kan utformas så att pengarna öronmärks och återinvesteras i besökarens intresse
• Varför frågan behöver lyftas lokalt – innan den kan lösas nationellt

Tidstämplar:
00:00 Introduktion av Jan Roy
06:54 Hur kan svensk besöksnäring bli mer konkurrenskraftig?
09:13 Skatt vs avgift – brist på debatt om “Vad är det vi vill göra?”
17:00 Ett missförstånd runt besöksnäringens potential
18:34 Intäkterna skall förädla gästens upplevlese
19:56 Tydliga motprestationer skapar acceptans för avgifter från konsumenten
21:44 Börja dialogen om finansiering i vad man behöver investera i
23:03 Var börjar diskussionen? Lokalt eller nationellt?
24:32 Det är på destinationsnivå vi måste börja
26:55 Börja lokalt – innan nationell lag

Samtalet handlar inte om att driva konflikt. Det handlar om att höja nivån. Om att gå från skyttegravar till konstruktiv diskussion.

Titta, lyssna och bidra gärna till diskussionen.

Var står Sverige just nu i debatten om finansiering av besöksnäringen?

Besöksnäringen i Sverige har ökat kraftigt under de senaste decennierna, vilket både skapar möjligheter och utmaningar för många kommuner. Särskilt i turisttäta kommuner ser man en tydlig påverkan: stora säsongsvariationer i befolkning och besökare innebär att lokala resurser pressas av det höga besökstrycket. Mot denna bakgrund har en debatt blossat upp om ”turistskatt” eller ”turistavgifter” – det vill säga någon form av avgift med en motprestation eller alternativt skatt utan motprestation som tas ut av besökare – för att låta turisterna bidra mer direkt till den belastning de medför. I denna genomlysning kartläggs problembilden och de olika perspektiven i frågan om turistavgift i Sverige, med fokus på kommunernas utmaningar, förslag i den offentliga debatten, vilka aktörer som driver frågan samt huruvida det råder samsyn om problem och lösningar. Genomlysningen baseras främst på primärkällor som kommunala dokument, statliga utredningar, riksdagsmotioner samt uttalanden från politiker, intresseorganisationer och forskare och framtagen med hjälp av AI.

Turismens påverkan på kommunerna

Många svenska kommuner med attraktiva resmål upplever att turismen medför betydande påfrestningar på den lokala infrastrukturen och servicen. Under högsäsong kan antalet personer som vistas i kommuner flerdubblas eller rentav mångfaldigas jämfört med antalet folkbokförda invånare. 

Ett tydligt exempel är Region Gotland, där omkring 60 000 invånare varje år tar emot uppåt en miljon besökare – något som politiker menar att kommunens infrastruktur och sjukvård inte är dimensionerade för. Även mindre kommuner vittnar om liknande scenarier: Malung-Sälens kommun i Dalarna har ca 10 000 invånare men kan vissa perioder husera över 100 000 turister. Kommunstyrelsens ordförande Hans Unander (S) beskriver situationen som “väldigt tuff” och pekar på stora framtida kostnader kopplade till turismen. Unander menar att kommunen behöver finansiera underhåll av leder, utbyggd infrastruktur, vatten- och avloppssystem samt till och med en ny räddningsstation för att hantera turistströmmarna.

Swecos rapport “Follow the money”, framtagen 2019 på uppdrag av Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), visar dessutom tydligt att det finns ett glapp mellan den belastning turismen innebär för en kommun och de intäkter kommunen faktiskt får. Enligt rapporten är sambandet mellan antalet turister och skatteintäkterna till kommunen mycket svagt. Skatteutjämningssystemet är i huvudsak konstruerat för att utjämna skillnader i behov kopplat till invånare – inte besökare. Detta gör att kommuner med stort turisttryck ofta får bära ökade kostnader utan att det genererar motsvarande ökade intäkter. Sweco visar också att många av de skatteintäkter som turismen faktiskt genererar – exempelvis moms och arbetsgivaravgifter – går till staten, regionen och även andra kommuner inte och kommunen där konsumtionen uppstår. Därmed riskerar turismintensiva kommuner att hamna i en långsiktigt ohållbar ekonomisk situation om inte nya modeller för fördelning eller finansiering utvecklas.

Problembilden handlar dock inte bara om att kunna möta akut ökat tryck på tjänster om besökare efterfrågar och belastar kommunerna med utan också om långsiktig planering och rättvisa i finansieringen. SKR konstaterar att även om besöksnäringen skapar jobb och tillväxt, så innebär stora turistflöden ökade kostnader för kommunal service och infrastruktur. Små kommuner med begränsad skattebas kan tvingas välja mellan att finansiera välfärd för de fasta invånarna eller att satsa på den infrastruktur som behövs för turismen. Flera kommunföreträdare upplever att de lokala skatteintäkterna inte räcker till allt som krävs under turistsäsongerna. Till exempel säger kommunstyrelsens ordförande i Falkenberg, Per Svensson (S), att de “kommunala resurserna räcker inte till” för att både underhålla och utveckla de populära strandområdena utan extra intäkter från besökare.

Nicke Grahn (L), kommunalråd i Dorotea, beskriver hur vinterturismen i Borgafjäll innebär att 5 000 personer vistas där under säsong, trots att endast cirka 100 bor där året runt. Kommunen måste ändå dimensionera vatten, avlopp och annan service för tusentals personer, medan skatteintäkterna bara grundas på de hundra fastboende. “Det är klart att det inte är helt rättvist att alla pengar går till Österåker och Täby,” säger Grahn och syftar på att många fritidshusägare och distansarbetare betalar skatt i storstadskommuner trots att de nyttjar servicen i glesbygdskommuner som Dorotea under delar av året. Detta belyser ett generellt dilemma: turisterna och de tillfälliga boende utnyttjar det lokala samhällets tjänster (vägar, sophämtning, vård, räddningstjänst med mera) utan att motsvarande skatt tillfaller besöksmålets kommun. I fallet Gotland formulerar regionstyrelsens ordförande Meit Fohlin (S) det så här: “Man är här några veckor och använder samhällets tjänster utan att skatta här, att den skatten istället skulle tillfalla Gotland vore enkelt löst”.

Sammanfattningsvis råder det relativ enighet om själva problembilden: I många turisttäta orter uppstår ett gap mellan å ena sidan turismens positiva effekter (ökad handel, sysselsättning och attraktionskraft) och å andra sidan de kostnader och påfrestningar som stora besöksvolymer medför lokalt (hållbarhet, service och konkurrenskraft). Frågan som följer blir hur detta gap ska hanteras – och det är här diskussionen om turistavgift eller andra finansieringsmodeller kommer in.

Förslag om turistskatt och turistavgifter i debatten

I dagsläget har ingen kommun eller region på allvar testat om det finns en befintlig laglig möjlighet för svenska kommuner att ta ut en särskild turistavgift eller obligatorisk avgift av besökare. Att de inte kan ta ut en skatt är ställt utom tvivel då endast staten kan besluta om att ta ut skatt. Trots detta har idén om en lokal turistavgift seglat upp som ett konkret förslag i debatten, framför allt från företrädare för de mest turistbelastade kommunerna. Socialdemokraterna, Centern och Miljöpartiet har tagit beslut om att verka för införandet av turistavgift, inte skatt. Med turistavgift avses oftast en avgift kopplad till övernattningar eller vistelser, exempelvis att hotell, vandrarhem och campingar skulle lägga på en extra avgift per gästnatt som sedan tillfaller kommunen. I 21 europeiska länder finns redan sådana system – det är vanligt med lokala turistavgifter per hotellnatt i populära destinationer runt om i Europa. Även våra grannländer diskuterar frågan: Island har nyligen infört en turistavgift och Norge har beslutat om en ny lag som tillåter kommuner ta ut ett lokalt besöksbidrag i syfte att främja mer hållbar turism och destinationsutveckling.

För svenska förhållanden har olika nivåer på en potentiell turistavgift nämnts. I en riksdagsmotion från Anna-Caren Sätherberg (S) föreslås en övernattningsavgift på 10–30 kronor per natt. En sådan avgift skulle, enligt riksdagens utredningstjänst, kunna ge betydande tillskott: om alla kommuner tog ut 30 kr per gästnatt beräknas det ge kommunerna närmare två miljarder kronor årligen. Det motsvarar t.ex. cirka 30 miljoner kronor till Gotland, 29 miljoner till Malung-Sälen och 24 miljoner till Strömstad, enligt motionärernas beräkningar. I praktiken är det dock främst de mest besökta orterna som efterfrågar denna möjlighet. En enkät av SVT Nyheter sommaren 2024 visade att hälften av de 22 svarande turisttäta kommunerna vill att turistavgift ska tillåtas – bland dem Åre, Falkenberg, Kiruna, Sotenäs och nämnda Malung-Sälen. Kommunledningarna i dessa orter anser att även en liten avgift per turist skulle kunna göra stor nytta lokalt: “En besöksnäringsavgift eller en turistavgift skulle kunna vara ett väldigt bra bidrag till fortsatt utveckling,” menar Hans Unander i Malung-Sälen. I Falkenberg har man lyft att en “liten avgift” från varje turist skulle kunna finansiera ännu finare stränder och bättre underhåll. Även Gotlands politiska ledning (S, C och MP i majoritet) har officiellt tagit ställning för en turistavgift och efterlyser lagändring för att införa en sådan på försök. Detta stöd på Gotland aktualiserades genom ett utspel av regionstyrelsens ordförande i juni 2024 och har sedan följts av ett formellt medborgarförslag i regionen om att införa turistavgift.

Eftersom termen “skatt” i sig väcker viss skepsis i Sverige har flera debattörer betonat att det snarare handlar om en öronmärkt avgift. Tanken är att intäkterna oavkortat ska gå till sådant som gynnar besökarens upplevelse och hållbarheten på destinationen (till exempel renhållning, infrastruktur, miljöåtgärder, lokala miljövänliga transporter, evenemang och liknande). I Europa är flertalet så kallade turistavgifter utformade som avgifter dedikerade till besöksnäringen lokalt. Detta har fått en del förespråkare att argumentera för ordvalet “turistavgift” istället för skatt – både för att tydliggöra syftet och för att öka acceptansen hos allmänhet och besökare. Det ligger också i linje med forskning som visar att turister generellt är villiga att betala en mindre avgift om de vet att pengarna går till att förbättra deras upplevelse på destinationen. En opreciserad skatt som bara försvinner in i den kommunala kassakistan utan tydligt syfte möter däremot större motstånd. Flera svenska kommunpolitiker betonar just kopplingen mellan avgift och lokala förbättringar: “Det handlar om att behålla, men även utveckla det turistområde vi har,” säger Falkenbergs kommunalråd Per Svensson (S) angående varför han vill införa turistavgift.

Samtidigt finns det alternativa förslag på hur kommunernas ekonomi kan stärkas utan att beskatta turisterna direkt. Ett förslag är att justera det kommunala utjämningssystemet eller folkbokföringsreglerna, så att kommuner med stor andel säsongsboende och gästarbetare får en rättvisare andel av skatteintäkterna. Härjedalens kommun (med bland annat Vemdalen och Funäsdalen som stora vintersportmål) har exempelvis lyft behovet av att ändra folkbokföringslagen. Idag måste man vara skriven i en kommun före 1 november för att nästa års skatteintäkter ska tillfalla den kommunen, vilket missgynnar fjällkommuner dit många säsongsarbetare flyttar efter november. Härjedalens kommunledning, med vice kommunalrådet Anders Häggkvist (C) i spetsen, föreslår ett mer löpande folkbokföringssystem där skatten fördelas efter var man faktiskt bor och arbetar delar av året. Detta skulle ge kommuner med stark vinterturism ett automatiskt tillskott av intäkter utan att behöva införa en särskild turistavgift.

rapporten “När gästen betalar notan” (2024) presenterar Visita fyra konkreta reformområden som alternativ till lokala turistskatter. Syftet är att stärka kommunernas ekonomi utan att införa nya avgifter som riskerar att skada svensk besöksnärings konkurrenskraft.

  1. Momsväxling: Visita föreslår att en del av momsen som genereras av turisters konsumtion i kommunerna ska återföras till de kommuner där konsumtionen sker. Detta skulle skapa ett direkt ekonomiskt incitament för kommuner att utveckla turismen.
  2. Ändrat skatteutjämningssystem: Det nuvarande kommunala utjämningssystemet tar inte hänsyn till tillfällig befolkning. Visita föreslår att systemet reformeras så att kommuner med stort turisttryck får ökad kompensation för de kostnader som turismen medför.
  3. Folkbokföringsreform: Eftersom många fritidshusägare och deltidsboende inte är skrivna i de kommuner där de nyttjar service, föreslås en översyn av folkbokföringsprinciperna. Syftet är att bättre spegla var människor faktiskt konsumerar offentlig service.
  4. Effektivare kommunal verksamhet: Visita pekar även på vikten av att kommunerna själva arbetar mer effektivt. Det handlar exempelvis om bättre upphandlingar, samverkan mellan kommuner och ökad användning av digital teknik.

Sammanfattningsvis menar Visita att hållbar finansiering av turismens effekter bör ske genom systemförändringar på nationell nivå – inte genom lokala extraskatter.

Andra idéer rör fastighetsbeskattning. Som nämnts pekar flera kommuner på att ägare av fritidshus och sommarstugor (liksom de turister som hyr dessa) utnyttjar lokal service utan att fullt ut bidra ekonomiskt. Doroteas vice kommunalråd Nicke Grahn (L), som själv är skeptisk till turistavgift, lanserar ett förslag om höjd fastighetsavgift för fritidshus istället. Bland annat vill han slopa nuvarande regel som ger nybyggda fritidshus 15 års befrielse från kommunal fastighetsavgift. Grahn argumenterar för att om de som har råd att bygga dyra fritidshus börjar betala kommunal avgift redan efter ett par år, så skulle det ge påtagliga tillskott till glesbygdskommuner och göra att lokalbefolkningen ser mer positivt på turismen. Hittills har dock inte något riksdagsparti drivit en sådan linje nationellt, och Grahn medger att han är ganska ensam om idén i sitt parti.

Sammanfattningsvis kretsar förslagen i debatten huvudsakligen kring att antingen (A) införa en särskild lokal turistavgift, utformad som en mindre avgift per besökare eller gästnatt, eller (B) hitta alternativa finansieringsmodeller (som justerade statliga bidrag, förändrad folkbokföring eller höjd avgift för fritidshusägare). Båda spåren syftar till att ge turistkommuner bättre ekonomiska förutsättningar att hantera turismens effekter. Nästa fråga blir vilka argument som framförs för och emot dessa olika lösningar.

Argument för och emot en turistavgift

Argument för turistavgift/avgift

Förespråkare av turistavgift lyfter i första hand fram rättvisa och hållbarhet. Det anses rimligt att de som besöker en plats också bidrar ekonomiskt till att upprätthålla och förbättra platsens infrastruktur, miljö och service mot besökaren. Kommunpolitiker på Gotland, i Åre, Malung-Sälen, Falkenberg med flera har framhållit att turismen måste “bidra till det lokala” för att kunna fortsätta vara en motor utan att tära på välfärden. En turistavgift skulle ge öronmärkta pengar som kan användas till att hålla stränder och naturområden i gott skick, underhålla och utveckla leder i fjällen, investera i nya attraktioner och evenemang inom idrott och kultur, investera i miljövänliga lokala transporter, förbättra information och skyltning, stärka lokalt hållbarhets arbete, investera i lokalt värdskap, effektivisera den lokala turismorganisationen mm. På så sätt “kan besöksnäringen vara med och stärka den lokala servicen” istället för att tränga ut andra kommunala åtaganden.

Förespråkarna ser också turistavgift som ett verktyg för regenerativ turism. Internationellt har fenomenet överturism lett till protester och motåtgärder på platser som Barcelona och Venedig. Även om ingen svensk ort är drabbad av överturism i den skalan, menar en del debattörer att Sverige bör ligga i framkant för att förebygga problem. Redan idag finns de första tecknen på överturism när lokalbefolkningen trängs ut från sina hemorter pga ökade boende kostnader. En mindre avgift kan inte dämpa de allra högsta topparna av turism men generera intäkter till att underhålla miljöslitage som turismen orsakar. Till exempel har Island styrt intäkterna från sin turistavgift till hållbarhetsprojekt, förbättringar av transportnät och reparation av naturskador. Liknande resonemang skulle kunna appliceras i svenska fjäll- och skärgårdsområden för att säkerställa att turismen inte tär på natur- och kulturarv utan istället bidrar till att skydda och förbättra dem.

Ett ytterligare argument är att turistavgifter redan är vanliga utomlands och accepterade av besökare. Många svenskar betalar utan protest några euro i övernattningsavgift på hotell i exempelvis Italien eller Frankrike, och få skulle avstå en resa på grund av en symbolisk avgift. Forskning indikerar att turister har förståelse för avgifter som upplevs gå till att förbättra deras vistelse. Hur många kan ärligt säga att de “valde bort att åka till ett ställe på grund av turistavgift”? Oftast märker resenärerna knappt av avgiften, och den är så liten att den inte påverkar resbeslutet nämnvärt. Däremot kan de märka effekterna i form av bättre upplevelser – renare stränder, bra skyltade leder, fungerande kollektivtrafik till sevärdheterna etc., finansierade av avgiftsintäkterna. Turistavgiften är ofta anledningen till resbeslutet. Långsiktiga återinvesteringar gör destinationer mer attraktiva och konkurrenskraftiga. Som jämförelse nämns ofta den schweiziska alpina byn Saas-Fee, där lokala turistavgifter under tio år genererat nära en miljard kronor som investerats i att förbättra besöksupplevelsen och marknadsföra orten. Saas-Fee har ungefär lika många gästnätter per år som Borgholms kommun, och tack vare avgiftssystemet har man resurser att ständigt utveckla destinationen. Förespråkare frågar retoriskt: Hur ska svenska turistorter kunna konkurrera om de saknar motsvarande intäktskälla?.

Slutligen betonar många att en turistavgift inte är till för att avskräcka turister utan för att möjliggöra fortsatt turism. Tanken är att investeringarna som avgifterna finansierar ska komma både besökare och lokalbefolkning till del: bättre infrastruktur gynnar alla och gör att lokalinvånarna inte upplever turisterna som en lika stor belastning. ”Det är viktigt att turismen fortsätter att vara en viktig näring och då behöver man också bidra till det lokala,” förklarar Gotlands Meit Fohlin sitt stöd för en turistavgift. Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Mikael Damberg har kallat idén intressant och noterar att “uppenbart så pyr det en diskussion i Turistsverige” om finansieringen av besöksnäringens kostnader. Sammantaget ser förespråkare en turistavgift som ett proaktivt sätt att stärka turistorterna, säkra kommunal ekonomi och därmed långsiktigt värna en hållbar turismutveckling.

Argument mot turistavgift

Motståndarna mot turistavgift betonar framför allt risken för negativa effekter på besöksnäringen. Den svenska turist- och hotellbranschen, företrädd av branschorganisationen Visita, varnar för att en lokal turistavgift kan göra att färre turister väljer att resa hit. Visitas näringspolitiska chef Anna Wallén påpekar att många företag i besöksnäringen redan kämpar med höga kostnader och skatter, och att “vi är redan hårt beskattade” i Sverige. Att då införa ytterligare en avgift på exempelvis hotellnätter skulle enligt Visita kunna bli “väldigt tungt” för branschen. Man befarar att det skulle urholka destinationernas konkurrenskraft när turister möts av högre priser. Wallén hänvisar till att när man frågar turister så uppger en del att de skulle välja bort vissa platser om extra avgifter tas ut. Ur branschens perspektiv är varje tröskel eller kostnadshöjning potentiellt skadlig, särskilt i ett läge där svensk krona och svensk moms redan gör Sverige relativt dyrt för utländska besökare. Kritiker kallar därför idén om turistavgift “en ganska dålig idé”, för att citera finansminister Elisabeth Svantesson (M).

I rapporten “När gästen betalar notan” (2024) argumenterar Visita för att turistskatter, inte avgifter, är en kostsam och ineffektiv väg att finansiera kommunal service. Enligt rapporten riskerar även relativt låga skattesatser att få negativa effekter på resandet, särskilt i ett läge där svenska destinationer redan har höga prisnivåer jämfört med konkurrentländer. Visita menar att turistskatt fungerar som en indirekt exportskatt, eftersom den beskattar konsumtion från utländska besökare, vilket kan försvaga Sveriges konkurrenskraft som turistland. Man lyfter också fram att turistskattemodeller tenderar att vara administrativa, kostsamma att införa och svåra att avgränsa – inte minst eftersom många besökare bor i fritidshus eller hos vänner, vilket gör skattebasen osäker. I stället för nya skatter vill Visita att staten satsar mer på att stärka förutsättningarna för turism som näring genom infrastruktur, internationell marknadsföring och stöd till kommuner via det ordinarie skattesystemet.

Ett andra argument emot är att problemet anses överdrivet eller fel definierat av skatteförespråkarna. Visita framhåller att det är “väldigt få platser i Sverige som drabbas av massturism”, även om trycket kan vara hårt under några sommarveckor eller vintersäsongstoppar. I stället för att tala om en bred turistavgift för alla kommuner menar motståndare att man borde hantera de enstaka extrema fallen på andra sätt. Flera borgerliga politiker har argumenterat att kommunerna redan har verktyg att ta betalt för vissa tjänster. Till exempel finansieras vatten och avlopp genom VA-taxor som kan höjas vid behov, och avfallshantering likaså genom avgifter. Om turismen gör att kostnaderna ökar inom dessa områden, finns lagstadgade möjligheter att låta brukarna betala mer – utan att införa en ny generell skatt. Samma resonemang gäller räddningstjänst och lokal ordning: det går att ta ut avgifter för tillstånd, parkering, campingplatser, sophämtning etc. De som intar denna ståndpunkt anser alltså att “det redan finns lagstiftning för hur [sådana kostnader] finansieras” och att argumenten för en turistavgift därför är svaga. Kort sagt: man bör utnyttja och justera de befintliga finansieringsmodellerna innan man tar till ett nytt skatteliknande påfund.

Ett återkommande orosmoment i debatten är att en turistavgift kan sända fel signal – nämligen att turister inte är välkomna. Den centerpartistiske kommunstyrelseordföranden i Orsa, Mikael Thalin, är en av dem som uttryckt skepsis just av det skälet. “Jag vill att det ska bli mer turism och fler besökare… [en skatt ger signalen] att man vill begränsa turismen,” säger Thalin, vars kommun trots turisttryck sagt nej till att driva frågan om turistavgift. Liknande resonemang hörs från borgerligt håll på andra håll; Moderaternas ledare i Orust kommun har kritiserat Gotlands utspel om turistavgift och menat att det kan avskräcka besökare från att komma till svenska kustsamhällen. Kritikerna menar att Sverige istället borde uppmuntra turismen och se till att den växer, eftersom den bidrar med arbetstillfällen – “besöksnäringen i Sverige bidrar till väldigt mycket arbetstillfällen på landsbygden”, påpekar Visitas Anna Wallén. Att då “straffa” turismen med extra avgifter upplevs av dem som kontraproduktivt när man istället vill stimulera fler att upptäcka Sverige.

Det ideologiska motståndet mot nya pålagor spelar också en roll. Sverige har redan ett högt skattetryck, och borgerliga debattörer – liksom många medborgare – frågar sig om lösningen på varje problem verkligen måste vara en ny skatt. Flera ledarsidor (t.ex. Svenska Dagbladet) har tagit ställning mot turistavgift principiellt och velat “kväva skatten i sin linda”. På sociala medier har dock något oväntat röster från den liberala tankesmedjan Timbro argumenterat för att en lokal turistavgift skulle kunna vara positiv, då det öppnar upp för kommunal skattekonkurrens. Tanken där tycks vara att kommuner med många turister skulle kunna finansiera en del av sin verksamhet via turismavgifter och därigenom kanske sänka andra skatter, vilket skulle utmana kommuner att bli mer kostnadseffektiva. Detta är dock än så länge en marginalföreteelse i debatten. Huvudlinjen hos motståndarna är att man säger nej till en ny, generell skatt, men möjligen kan acceptera avgifter i specifika fall. Exempelvis nämner Miljöpartiets representant Emma Nohrén att en skatt “kan vara ett intressant förslag” om den utformas rätt, medan Vänsterpartiet vill “utreda… lokala bäddavgifter”. Även Centerpartiet understryker att eventuella avgifter bör beslutas lokalt och gå till att stärka besöksnäringen på plats. Det tyder på att även bland förespråkare finns insikten att utformningen är avgörande – en riktad avgift är lättare att försvara än en opreciserad skatt.

Som tidigare sagts påpekar motståndarsidan också att staten redan har intäkter från turismen, inte minst genom den moms som turister betalar på boende, mat, aktiviteter etc. Dessa momsintäkter tillfaller staten och i viss mån kommunerna via det kommunala utjämningssystemet. Kanske borde staten i högre grad återföra medel till turisttäta kommuner via statsbidrag istället för att kommunerna själva ska införa nya avgifter? Denna idé hörs i bakgrunden – t.ex. har Tillväxtverket i en rapport föreslagit att regeringen åtminstone undersöker möjligheten att införa en turistavgift som en ny finansieringsväg. Regeringen (bestående av M, KD, L med stöd av SD) har dock hittills avvisat sådana tankar; finansminister Svantesson har som nämnts deklarerat sin skepsis och regeringen avslog 2022 en motion om försöksverksamhet med turistavgift. Mot bakgrund av detta förespråkar motståndarna att fokus läggs på andra reformer (som folkbokföringsregler, diskuteras ovan, eller generella näringspolitiska insatser) snarare än att införa en särskild skatt på turism.

Aktörer: Var finns idéerna om turistavgift?

Frågan om turistavgift drivs eller diskuteras i flera olika läger – från lokalpolitik till riksdag, från branschhåll till akademi. Här sammanfattas vilka aktörer som förespråkar respektive motsätter sig idén, och var dessa tankar återfinns:

  • Kommuner och regionala företrädare: Initiativet till debatten har i stor utsträckning kommit underifrån, från kommunal nivå. Flera kommunstyrelseordföranden och politiker i turistintensiva kommuner (exempelvis på Gotland, i ÅreFalkenbergBorgholmMalung-SälenSotenäsKiruna m.fl.) har öppet gått ut i media och efterlyst möjligheten att få ta ut en turistavgift. Dessa utspel finns dokumenterade i lokala och nationella nyhetsinslag samt i kommunala skrivelser. Region Gotland har behandlat medborgarförslag i frågan, och i andra kommuner (t.ex. Borgholm på Öland) har ledande politiker välkomnat idén med motiveringen att man gör “enorma uppoffringar” för att klara turisttrycket. Det är främst kommuner med styrande majoritet från Socialdemokraterna eller Centerpartiet som hörts starkt för turistavgift, men frågan skär tvärs igenom partilinjer lokalt: i SVT:s enkät bestod de 12 ja-svaren av 11 socialdemokrater och 1 centerpartist, medan nej-svaren kom från 4 moderater, 2 centerpartister, 1 socialdemokrat, 1 kristdemokrat och 1 representant för ett lokalt parti. Detta visar att även inom samma parti kan synen variera beroende på lokala omständigheter. Centerpartiet exempelvis har både förespråkare (t.ex. i fjällkommuner) och motståndare (t.ex. i Orsa) bland sina kommunpolitiker.

  • Riksdagspartier och rikspolitiker: På nationell nivå har frågan tagit steg framåt genom enskilda ledamöters initiativ. Redan 2019 väcktes en motion om att utreda turistavgift för kommunerna (t.ex. motion 2019/20:1185 av Kenneth G Forslund, S). Under 2022, efter regeringsskiftet, lade före detta landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg (S) tillsammans med en kollega fram en motion om att möjliggöra turistavgift lokalt. Denna motion argumenterade utförligt för en “tillväxtpeng” till kommunerna och räknade upp de potentiella intäkterna (se ovan). Riksdagsmajoriteten (M, KD, SD, L) avslog förslaget. Socialdemokraterna tog dock beslut på partiets kongress 2025 att arbeta för införandet av en turistavgift med följande formulering; ” Vi vill se fler nya jobb i små och medelstora företag i hela landet. Det kräver att villkoren för att starta, driva och utveckla företag förbättras i såväl landsbygd som stad. En hållbar besöksnäring som skapar helårsarbeten och stärker lokalsamhällen är viktigt för hela Sverige som destination. För att ta tillvara på den möjligheten behöver Sverige införa en turistavgift.” Miljöpartiets partisekreterare Katrin Wissing säger att partiet vill utreda möjligheterna till en turistavgift. Vänsterpartiet vill se en utredning om lokala bäddavgifter. Centerpartiet har ett formellt ställningstagande att kommuner borde få besluta om en avgift i samråd med lokala företag, och att intäkterna ska gå till att stärka besöksnäringen i området. På den borgerliga sidan är dock stödet lågt: Moderaterna och Kristdemokraterna har hittills varit tydligt negativa (Svantessons uttalanden speglar M/KD-linjen att inte införa nya skatter). Liberalernahar inte drivit frågan nationellt; partiet profilerar sig gärna som företagsvänligt och landsbygdsvänligt men har ingen officiell politik för turistavgifter. Att notera är att en Liberal kommunpolitiker som Nicke Grahn förespråkar helt andra lösningar än turistavgift, vilket indikerar att Liberalerna internt inte ser turistavgift som vägen framåt. Sverigedemokraterna har inte profilerat sig i frågan, men givet partiets generella motvilja mot nya skatter och betoningen på att gynna svensk konsumtion kan man anta att de ställer sig skeptiska eller avvaktande.

  • Intresse- och branschorganisationer: Visita, som är den största arbetgivarorganisationen för besöksnäringen (hotell, restaurang, turistföretag), är den tydligaste rösten mot turistavgift. Visitas företrädare har uttalat sig i flera media, inklusive SVT och branschtidningar, och varnat för konsekvenserna (färre besökare, tyngre börda på redan utsatta företag). Visita driver linjen att svensk besöksnäring istället behöver bättre generella villkor (lägre arbetsgivaravgifter, sänkta kostnader) för att växa, inte nya avgifter.

  • På andra sidan finns organisationer som Tillväxtverket (statlig myndighet för näringslivsutveckling) och SKR som intar mer utredande hållningar. Tillväxtverket har i en analys (2023) föreslagit att regeringen bör utreda turistavgift som ett möjligt verktyg för att finansiera hållbar mobilitet och destinationsutveckling. SKR har, som nämnt, identifierat problematiken genom en enkät och rapport om kommunernas arbete med turism. Även om SKR inte uttryckligen förespråkat turistavgift i den rapporten, ser man att SKR lyfter fram behovet av resurser och nya lösningar för turisttäta kommuner. Det är troligt att SKR som kommunernas representant kommer fortsätta bevaka frågan; om många kommuner efterfrågar lagändring kan SKR komma att driva det gentemot staten.

  • Forskare och experter: Intressant nog har akademin nu engagerat sig för att bringa klarhet i frågan om turistavgift. Projektet leds av det finska University of Lapland och Mittuniversitetet (ETOUR) är delaktig i projektet tillsammans med sju andra europeiska turismforskningsinstitut startade 2025 ett treårigt projekt för att studera turistavgifter och deras effekter. Forskarna vill öka kunskapen om olika modeller för att låta turismen bidra till värdsamhället och miljön, samt hur besökare reagerar på sådana styrmedel. Detta initiativ tyder på att turistavgift är en het fråga inte bara nationellt utan även internationellt – man pratar om den som ett fenomen kopplat till hållbar turismutveckling. Utöver universitetsforskare finns även branschexperter och konsulter som deltagit i debatten. En svensk turistnäringsexpert (AI syftar på mig) skrev exempelvis en längre analys på Turismnytt där han efterlyser “mer kunskap och en mer insatt debatt bortom ja eller nej” i debatten. Han kritiserar både politiker och branschföreträdare för att ha låg kunskapsnivå i frågan och menar att fokus borde ligga på hur en avgift kan utformas på rätt sätt. Detta visar att det finns en självreflektiv diskussion: snarare än att fastna i skyttegravar (“för eller emot skatt”) efterlyser experterna saklig information om hur turism kan finansieras hållbart, vare sig det sker via avgift eller andra instrument.

  • Andra aktörer: I periferin av debatten figurerar också miljöorganisationer och lokalbefolkningsinitiativ. Än så länge har till exempel inte Naturskyddsföreningen eller liknande tagit tydlig ställning just kring turistavgift, men deras intresse för hållbar turism och att motverka slitage på naturen ligger i linje med många av argumenten för en avgift. Samtidigt kan man anta att organisationer som företräder sommarstugeägare eller fritidsboende skulle kunna vara skeptiska till idéer om höjd fastighetsavgift eller nya lokala avgifter. Debattsidor i lokalpress och nationell press har publicerat åsikter från privatpersoner som både stöder och ogillar tanken – en del invånare i drabbade kommuner anser att “turisterna får gärna betala för sig” medan andra oroar sig för att en avgift kan skada ortens rykte som gästvänligt besöksmål. På det stora hela är dock diskussionen mest livlig bland politiker och branschfolk, då det är en fråga om lagstiftning och ekonomi.

Samsyn kring problem och lösning?

Råder det samsyn kring problemformuleringen? I stora drag är de flesta överens om att turism i väldigt hög koncentration kan skapa problem för ett lokalsamhälle. Både de som är för och emot turistavgift erkänner att det finns kommuner där turistströmmen orsakar “påfrestningar på kommunerna” liksom ökade kostnader. Som visats ovan ger kommunalråd från skilda politiska läger liknande beskrivningar av fenomenet: att liten befolkning får bära kostnaden för en stor mängd besökare under vissa perioder. I den meningen finns en gemensam problembild – ingen förnekar att Åre, Visby, Borgholm eller Sälenfjällen har särskilda utmaningar under högsäsong. Inte heller bestrids turismens värde; alla sidor betonar att man vill ha turismen kvar och växande. Där skiljelinjerna uppstår är i synen på hur problemet bör lösas och hur allvarligt det är.

För förespråkarna av turistavgift är problemet akut nog att kräva en ny lösning, och lösningen man ser framför sig är att direkt låta turisterna vara med och medfinansiera sina egna behov och belastning på kommunerna. De betonar att utan någon ny finansieringsmodell tvingas kommunerna antingen dra ned på service eller låta lokalbefolkningen (genom höjd kommunalskatt eller omprioriteringar) betala för turisternas ökade kostnader. Här finns en samsyn bland dessa aktörer att målet är att “bredda finansieringen” av lokala investeringar så att inte allt vilar på de bofasta.

Även intresseorganisationer som Tillväxtverket och forskare som studerar frågan delar uppfattningen att syftet är att skapa en mer hållbar finansiering av destinationer. Man vill helt enkelt göra det möjligt för turismen att bära sig själv i högre grad, så att inte turismens tillväxt sker på bekostnad av kommunal ekonomi eller miljö. Här finns relativ samsyn om vad man försöker lösa – nämligen finansieringsgapet och hållbarhetsproblemet – bland de som stödjer idén om en avgift.

Motståndarna håller med om mycket av problembeskrivningen men anser i regel att det går att lösa inom ramen för existerande system eller genom andra åtgärder, utan att införa en ny skatt. De ser alltså delvis ett annat problem som det viktigaste: för dem handlar det om att inte kväva en känslig besöksnäring eller skicka fel signaler som hindrar turismens positiva effekter. Från deras perspektiv är det värsta scenariot att politiker inför en skatt som sedan skadar näringen mer än den hjälper kommunerna. Visita och flera borgerliga företrädare verkar mena att risken för att turister avskräcks är värre än riskerna med att låta bli att agera. De ifrågasätter även hur stort finansieringsbehovet egentligen är: om det nu bara rör sig om några få sommarveckor av ansträngning, kanske det är bättre att söka tillfälliga lösningar (som statliga extrabidrag under högsäsong, volontärinsatser, eller höjda avgifter på campingplatser) än att inrätta en permanent skatt. Här finns alltså en skillnad i problembedömningen: är finansieringsgapet så pass strukturellt och allvarligt att en ny mekanism behövs (som förespråkarna menar), eller går det att täppa till med mindre justeringar (som motståndarna menar)?

En intressant iakttagelse är att även bland förespråkare betonar man att turistavgiften i så fall måste vara lokal och situationsanpassad – det finns ingen som föreslår en statlig generell turistavgift lika för alla kommuner. Därmed undviker man paradoxen att pålägga exempelvis storstäder en avgift de kanske inte behöver. Samsynen sträcker sig alltså så långt som att alla parter verkar tycka att beslut bör fattas nära berörda parter. Centerpartiet pratar om kommunal beslutanderätt, Vänstern om lokala bäddavgifter, och till och med Visita verkar mest oroliga för att diskussionen “ska ta fart i Sverige” överallt – underförstått: om det alls ska ske så bör det vara högst frivilligt och ortsspecifikt.

Det finns vidare viss samsyn i att om en avgift skulle införas, måste den utformas som en avgift som investeras i turiständamål (snarare än som en skatt rakt in i allmänna kassan). Denna tanke uttrycks av både forskare, kommunföreträdare och t.o.m. vissa mer liberala debattörer som annars är skeptiska till skatter. Man tycks enas kring att acceptansen blir högre om syftet är tydligt avgränsat – då blir det mer som en frivillig “serviceavgift” för bättre upplevelse. I praktiken är dock detta en definitionsfråga: kommuner kan lova att pengarna ska gå till exempelvis strandstädning eller vägar, men juridiskt är det svårt att binda upp skatt på det viset. Just den juridiska frågan är för övrigt en punkt där samsyn råder: idag är det inte tillåtet med kommunal turistskatt, punkt slut. Så alla sidor erkänner att en lagändring krävs för att ens prova skattespåret – och där är bollen hos riksdag och regering.

Det är lätt att förutsätta att ny lagstiftning krävs för att möjliggöra finansiering av kommunal service kopplad till turism. Men kommunallagen innehåller redan i dag en potentiell möjlighet. Enligt 2 kap. 5 § kommunallagen (2017:725) får kommuner och regioner ta ut avgifter för tjänster och nyttigheter som de tillhandahåller. Det innebär att kommuner i praktiken kan konstruera system där turister, exempelvis via ett gästkort som motprestation, får tillgång till tjänster och nyttigheter – såsom lokaltrafik, avfallshantering, kulturutbud eller turistinformation – mot en avgift. På så sätt kan man skapa ett ekonomiskt bidrag från besökare utan att införa en formell skatt. Det går heller inte att hitta dokumentation på att någon svensk kommun eller region har utrett möjligheten att utnyttja denna paragraf för att skapa lokalt anpassade modeller för turistavgifter inom ramen för befintlig lagstiftning. Det ger en möjlighet till snabbare implementation, lokal kontroll och direkt koppling mellan avgift och motprestation.

Sammanfattningsvis kan man säga att det finns en gemensam insikt om själva fenomenet (turism innebär kostnader och belastning) men skilda åsikter om åtgärderna. Vissa ser turistavgift som en lösning för att långsiktigt hantera problemet och göra turismen hållbar, medan andra anser att turistskatt skulle skapa nya problem och att man bör lösa de befintliga utmaningarna på annat sätt. Frågan är komplex och rymmer både ekonomiska, politiska och psykologiska dimensioner – därav behovet av en förutsättningslös analys för att hitta bästa vägen framåt.

Slutsats – mot en gemensam frågeställning

Kartläggningen ovan visar att debatten om turistavgift i Sverige rymmer flera dimensioner: ekonomisk rättvisa för kommuner, turismens hållbarhet, näringens konkurrenskraft och principer om lokal självbestämmande. Alla parter tycks överens om att turistintensiva kommuner behöver någon form av lösning för att hantera de ökade kostnader som turismen medför – men det råder delade meningar om vad lösningen ska vara. Är det en turistavgift, är det en skatt, ändrade statliga fördelningsnycklar, eller effektivisering inom ramen för nuvarande system?

En gemensam frågeställning som växer fram är därför: Vilka är de verkliga behoven i kommunerna och hur stora kostnader har varje kommun för att i framtiden kunna vara långsiktigt konkurrenskraftiga och hållbara i internationell konkurrens?

När denna kärnfråga har ett svar kan en förutsättningslös analys inför fortsatt ställningstagande jämföra olika finansieringsalternativ – såsom turistavgift, nya skatter, riktade statsbidrag, justeringar i folkbokföring eller avgiftssystem – utifrån kriterier som effektivitet, rättvisa, påverkan på turismflöden och administrativ enkelhet. 

Genom att fokusera på denna gemensamma frågeställning kan beslutsfattare förhoppningsvis finna en väg framåt som löser kommunernas problem med turisttrycket och samtidigt bevarar en livskraftig och välkommen besöksnäring i hela landet.

/Lars-Börje Eriksson, 251130.

Källhänvisningar:

Norges förslag till “besøksbidragslag”

by Bulan

5. mars 2025

Norges regering gick under hösten 2024 ut med ett förslag till en ny lag om “besøksbidrag”.

Runt 400 svar kom in från näring, myndigheter och privatpersoner. De flesta av dessa svar var kritiska till regeringens förslag och menade att regeringen måste omarbeta förslaget.

En av de mest kritiserade delarna i förslaget var att det var utformat som en skatt som kommunerna kunde förfoga över helt själva och inte var öronmärkta för utveckling av besöksnäringen.

En annan del var att kryssningsgäster och husbilar inte omfattades av avgiften.

Dessutom kritiserades att avgiften var baserad på en % av boendekostnaden vilket ger en högre avgift för de som betalar mer för sitt boende. Ologiskt då alla gäster får ta del av samma tjänster och investeringar som intäkterna resulterar i.

I ett försök till att bidra till processen att omarbeta lagen har jag skickat in en omskrivning av den Norska regeringens förslag till ”besøksbidragslov” som ni kan läsa i denna länk.

Syftet med min omarbetning av lagen är att säkerställa att intäkterna skall återinvesteras i besökarens intresse och på så vis stärka det lokala näringslivet och det civila samhället.

I mitt svar har jag också försökt motivera utformningen av paragraferna för att ge en djupare förståelse för utformningens syfte.

Min förhoppning är att jag kan bidra till en stärkt besöksnäring som har samma konkurrensvillkor som stora delar av världens turism destinationer redan har och att det stärker lokala samhällen där turismen är en del av samhällsutvecklingen.

Sverige behöver en ny finansieringsmodell för besöksnäringen men inte i form av en skatt

by Bulan

29. november 2024

Publicerat på Turistnytt.se 240804:

Säsongen trogen kommer artiklar i media om besöksnäringen och i år är det en turistskatts vara eller inte vara i Sverige. Politiker uttalar sig, liksom enstaka branschaktörer. Hos samtliga vars uttalanden jag tagit del av är kunskapen om hur turistskatt fungerar dock tyvärr låg och fokus för diskussionen fel. Jag har i ett antal inlägg på LinkedIn och i blogginlägg på bulan.se börjat kommentera och försöka belysa ämnet, till gagn för en mer insatt och rätt fokuserad debatt som förhoppningsvis kan bidra till en starkare besöksnäring i Sverige.

Debatten om turistskatt har under sommaren blivit mer och mer intensiv. I SVT:s enkät till 30 turisttäta kommuner ställdes frågan ”Vill du att turistskatt ska tillåtas i er kommun?”. I elva av kommunerna svarar en eller båda politikerna Ja, i åtta svarar en eller båda politikerna Nej och fem politiker har inte kunnat svara varken Ja eller Nej.

Vi behöver kunskap och debatt bortom Ja eller Nej om turistskatt

Ledare och artiklar i ledande tidningar har senaste tiden adresserat ämnet utan att gå djupare än Ja eller Nej på turistskattens vara eller inte vara. Hos såväl skribenter som politiker som uttalar sig är det tydligt att kunskapsnivån, omvärldsbevakningen och alternativa infallsvinklar om turistskatt saknas.

Politiker på nationell och lokal nivå som uttalat sig gör det mestadels inom ramen för generella politiska ståndpunkter. Centern framstår som de som är närmast ett beslut enligt ett uttalande från Elisabeth Thand-Ringkvist. Socialdemokraterna med Anna-Caren Sätherberg och Meith Folin är tydligt för en skatt men verkar vilja stärka kommunernas skattekista generellt. Moderaterna verkar mest bara vara emot ordet skatt.

Nej till opreciserad skatt men Ja till riktad avgift

Bland dem som visar minst kunskap om besöksnäringen är finansminister Elisabeth Svantesson som tycker turistskatt är en dålig idé och svamlar betänkligt i SVT:s intervju. Branschorganisationen Visitas näringspolitiska chef Anna Wallén menar att besöksnäringen redan är hårt belastad med skatter och hävdar att Visita i intervjuer sett att turister skulle välja bort vissa platser pga av en turistskatt. Tittar man på akademisk forskning om avgifter inom turismen finns tvärtemot Visitas uttalande en acceptans hos besökaren för att betala en avgift om man vet att den går till att förbättra hens upplevelse. Går pengarna däremot till en opreciserad skatt som inte kommer besökaren till del, finns ett tydligt motstånd. Ett uttalande utan denna nyans och sammanhang blir därmed tyvärr meningslöst.

Tvekar ni ryggradsmässigt på en avgift, fråga er själva när ni senast valde att inte åka till ett ställe på grund av turistskatt? De flesta av turisterna vet inte ens att det finns en avgift för att besöka en destination även om det står tydligt när de bokar resan att lokala avgifter och skatter kan tillkomma på plats. Väl där är avgiften så liten att det blir en icke fråga. I den här debatten är det mycket viktigt att förstå skillnaden mellan en avgift och en skatt. En avgift går per definition till ett dedikerat syfte. En skatt går däremot in i en skattepott som stat och kommuner kan göra som de vill med.

Kunskap måste in i debatten

Det största problemet i den pågående debatten är okunskapen bland politiker och branschen om det media kallar turistskatt. Därför har jag skrivit ett antal artiklar i ämnet och tänker fortsatt bidra med fakta i ämnet på min Linkedin-sida. Det som bland annat framförts som skäl för en turistskatt av kommunerna är ökade kostnader för vatten och avlopp, men VA finansieras redan av en taxa som skall täcka hela investerings, drifts och underhållskostnaderna för anläggningen. Räcker inte intäkterna till måste taxan höjas. Andra saker som förts fram som skäl till en skatt är ökade resurser till renhållning, räddningstjänster, samhällsservice mm även här finns redan lagstiftning för hur dessa finansieras.

Hur hanteras detta i övriga Europa?

Inom Europa har jag än så länge dessutom inte hittat en ”turistskatt” som inte de facto är en AVGIFT och går till ett dedikerat syfte nämligen att förbättra besökarens upplevelse. Sverige behöver således ingen turistskatt men svensk besöksnäring behöver likafullt en ny finansieringsmodell med en avgift som går till att förbättra upplevelsen av svenska destinationer för besökaren.

I en ny finansieringsmodell finns bara vinnare. Vi behöver inte uppfinna hjulet igen. Skandinavien och de baltiska länderna är de enda länderna i Europa som inte har eller har börjat införa en avgift för besökare. I resten av Europa finns välutvecklade modeller och lagstiftning sedan över 100 år som tar hänsyn till besökaren, företagen och destinationernas behov och perspektiv. Jag har skrivit en artikel om schweiziska skidorten Saas-Fee som har ett välutvecklat och framgångsrikt system som tillfört en liten ort med många besökare nästa 1 miljard i intäkter de senaste 10 åren. Som använts för att förbättra besökarens upplevelse och marknadsföra destinationen. Saas-Fee har ungefär lika många gästnätter som Borgholms kommun.

Hur skall vi kunna konkurrera med de resurserna?

Fördelarna med en avgift som baserar sig på en besökares övernattning är många för svensk besöksnäring, men essensen i värdet är ett nytt kundfokus samt långsiktiga och förutsägbara intäkter. Idag finansieras destinationsutveckling generellt genom politiska beslut eftersom det inte ingår i det kommunala grunduppdraget. Pengarna kommer således från politiska incitament och inte från den riktiga kunden, besökaren. Detta gör att destinationsutvecklingen i Sverige handlar om att tillfredsställa politikernas intressen. Det är inte en bra situation för näringen. När intäkterna till destinationsutveckling däremot kommer från besökaren kommer allt fokus bli på hur man kan göra besökaren så nöjd med sin upplevelse att hen kommer tillbaka, pratar med sina vänner om hur bra upplevelsen var och att förbättra och investera nya anläggningar, tjänster och evenemang som lockar fler till destinationen.

Fördelarna med en avgift

En ny finansieringsmodell kommer att ändra destinationsorganisationernas kundfokus från politiken till besökaren och kommer att sätta fokus på rätt frågor för näringslivet och stärka samverkan mellan näringen och offentligheten. Svensk besöksnäring behöver också minska beroendet av projektfinansiering som idag har alltför stor betydelse för finansieringen av destinationsutveckling. MEN vi behöver fortfarande ha en stark projektfinansieringen för att kunna ta innovativa steg framåt i utvecklingen av svensk besöksnäring.

Långsiktiga och förutsägbara intäkter skulle dessutom bidra till att professionalisera destinationsutvecklingen i Sverige så att människor vågar och vill satsa på en karriär inom besöksnäringen. Besökaren får en bättre upplevelse, företagen får en bättre produkt, medborgarna tjänar på att turismen finansierar sig själv istället för via skatteintäkter. Alla vinner, det finns inga förlorare.

Hur ska vi göra detta?

Vän av ordning funderar då hur skall detta gå till? I hela Europa är dessa system reglerade genom lagstiftning. Genom en lag skapas bästa förutsättningarna för hela näringen och det är min rekommendation. Alltså behöver en process startas för att kunna komma till ett beslut om villkoren som tillåter kommunerna att ta ut en avgift av besökaren. I hela världen är det boendeaktörerna de som har uppdraget för att ta betalt av gästen och ge gästen information om de förmåner man får för avgiften. I dag rapporterar redan svenska boendeaktörerna sina gästnätter en gång i månaden till SCB på uppdrag av Tillväxtverket som en del av besöksnäringens statistikinsamling. Det känns logiskt att använda den rapporteringen som underlag för kommunerna att samla in avgifterna som boendeaktörerna fått betalt för.

Kommunerna beslutar om vilken organisation och vilket regelverk som skall gälla för avgifterna och följer upp att lagen följs. Se två exempel på en tysk och en schweizisk lagtext som är översatt till svenska.

Vad gör vi i väntan på lagstiftning?

Denna process tar tid och hur gör man under tiden till beslut eller om det inte blir något beslut? Jag kommer i en kommande artikel beskriva hur Val Gardena har arbetat med både lagstadgade avgifter och genom frivilliga överenskommelser inom näringen. Genom en frivillig överenskommelse mellan näring och offentligheten kan finansieringsmodeller liknande de som finns i hela Europa implementeras på kort tid. I dag finns liknande modeller delvis redan runt om i landet men ännu inte på den nivå som våra konkurrenter i Europa och resten av världen har.

Vi behöver agera och agera rätt och effektivt för en hållbar framtid

Framtiden kommer ställa än högre krav från samhället och besökaren på besöksnäringen. FN:s hållbarhetsmål preciseras för besöksnäringen i Global Sustainable Tourism Counsil:s olika kriterier för tex destinationer, hotell och evenemang och kommer att utvecklas med fler områden och skärpas över tid. Dessa kriterier kommer kräva ytterligare finansiering av destinationerna i framtiden.

Svensk besöksnäring har idag sämre konkurrensvillkor än de länder som har lagstadgade möjligheter att ta in avgifter från besökaren. Det påverkar näringens förmåga att attrahera talanger och företagare negativt och ger oss inte förmågan att öka hållbarheten i näringen i samklang med planetens behov på långsikt.

Avslutningsvis är jag övertygad om att Sverige är i stort behov av en ny finansieringsmodell för besöksnäringen inspirerad av internationella modeller och att den kommer utveckla besöksnäringen till förmån för besökaren, medborgare, företagare, Sverige och planeten. För det behövs fördjupad kunskap om hur resten av världen arbetar och vi behöver en öppen kunskapsdriven samt faktabaserad debatt mellan politiker och företagare om hur vi löser finansieringen av en långsiktigt hållbar besöksnäring i Sverige.