Besöksnäringen i Sverige har ökat kraftigt under de senaste decennierna, vilket både skapar möjligheter och utmaningar för många kommuner. Särskilt i turisttäta kommuner ser man en tydlig påverkan: stora säsongsvariationer i befolkning och besökare innebär att lokala resurser pressas av det höga besökstrycket. Mot denna bakgrund har en debatt blossat upp om ”turistskatt” eller ”turistavgifter” – det vill säga någon form av avgift med en motprestation eller alternativt skatt utan motprestation som tas ut av besökare – för att låta turisterna bidra mer direkt till de kostnader de medför. I denna genomlysning kartläggs problembilden och de olika perspektiven i frågan om turistavgift i Sverige, med fokus på kommunernas utmaningar, förslag i den offentliga debatten, vilka aktörer som driver frågan samt huruvida det råder samsyn om problem och lösningar. Genomlysningen baseras främst på primärkällor som kommunala dokument, statliga utredningar, riksdagsmotioner samt uttalanden från politiker, intresseorganisationer och forskare och framtagen med hjälp av AI.

Turismens påverkan på kommunerna

Många svenska kommuner med attraktiva resmål upplever att turismen medför betydande påfrestningar på den lokala infrastrukturen och servicen. Under högsäsong kan antalet personer som vistas i kommuner flerdubblas eller rentav mångfaldigas jämfört med antalet folkbokförda invånare. 

Ett tydligt exempel är Region Gotland, där omkring 60 000 invånare varje år tar emot uppåt en miljon besökare – något som kommunens infrastruktur och sjukvård inte är dimensionerade för. Även mindre kommuner vittnar om liknande scenarier: Malung-Sälens kommun i Dalarna har ca 10 000 invånare men kan vissa perioder husera 100 000 turister. Kommunstyrelsens ordförande Hans Unander (S) beskriver situationen som “väldigt tuff” och pekar på stora framtida kostnader kopplade till turismen. I Sälenfjällen behöver kommunen finansiera underhåll av leder, utbyggd infrastruktur, vatten- och avloppssystem samt till och med en ny räddningsstation för att hantera turistströmmarna.

Swecos rapport “Follow the money”, framtagen på uppdrag av Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), visar dessutom tydligt att det finns ett glapp mellan den belastning turismen innebär för en kommun och de intäkter kommunen faktiskt får. Enligt rapporten är sambandet mellan antalet turister och skatteintäkterna till kommunen mycket svagt. Skatteutjämningssystemet är i huvudsak konstruerat för att utjämna skillnader i behov kopplat till invånare – inte besökare. Detta gör att kommuner med stort turisttryck ofta får bära kostnader för exempelvis infrastruktur, räddningstjänst, avfall och vattenförsörjning, utan att det genererar motsvarande ökade intäkter. Sweco visar också att många av de skatteintäkter som turismen faktiskt genererar – exempelvis moms och arbetsgivaravgifter – går till staten, inte kommunen. Därmed riskerar turismintensiva kommuner att hamna i en långsiktigt ohållbar ekonomisk situation om inte nya modeller för fördelning eller finansiering utvecklas.

Problembilden handlar dock inte bara om att kunna möta akut ökat tryck på till exempel vägar, kollektivtrafik, vattenförsörjning och avfallshantering, utan också om långsiktig planering och rättvisa i finansieringen. SKR konstaterar att även om besöksnäringen skapar jobb och tillväxt, så innebär stora turistflöden ökade kostnader för kommunal service och infrastruktur. Små kommuner med begränsad skattebas kan tvingas välja mellan att finansiera välfärd för de fasta invånarna eller att satsa på den infrastruktur som behövs för turismen. Flera kommunföreträdare upplever att de lokala skatteintäkterna inte räcker till allt som krävs under turistsäsongerna. Till exempel säger kommunstyrelsens ordförande i Falkenberg, Per Svensson (S), att de “kommunala resurserna räcker inte till” för att både underhålla och utveckla de populära strandområdena utan extra intäkter från besökare.

Nicke Grahn (L), kommunalråd i Dorotea, beskriver hur vinterturismen i Borgafjäll innebär att 5 000 personer vistas där under säsong, trots att endast cirka 100 bor där året runt. Kommunen måste ändå dimensionera vatten, avlopp och annan service för tusentals personer, medan skatteintäkterna bara grundas på de hundra fastboende. “Det är klart att det inte är helt rättvist att alla pengar går till Österåker och Täby,” säger Grahn och syftar på att många fritidshusägare och distansarbetare betalar skatt i storstadskommuner trots att de nyttjar servicen i glesbygdskommuner som Dorotea under stora delar av året. Detta belyser ett generellt dilemma: turisterna och de tillfälliga boende utnyttjar det lokala samhällets tjänster (vägar, sophämtning, vård, räddningstjänst med mera) utan att motsvarande skatt tillfaller besöksmålets kommun. I fallet Gotland formulerar regionstyrelsens ordförande Meit Fohlin (S) det så här: “Man är här några veckor och använder samhällets tjänster utan att skatta här, att den skatten istället skulle tillfalla Gotland vore enkelt löst”.

Sammanfattningsvis råder det relativ enighet om själva problembilden: I många turisttäta orter uppstår ett gap mellan å ena sidan turismens positiva effekter (ökad handel, sysselsättning och attraktionskraft) och å andra sidan de kostnader och påfrestningar som stora besöksvolymer medför lokalt (hållbarhet, service och konkurrenskraft). Frågan som följer blir hur detta gap ska hanteras – och det är här diskussionen om turistavgift eller andra finansieringsmodeller kommer in.

Förslag om turistskatt och turistavgifter i debatten

I dagsläget har ingen kommun eller region på allvar testat om det finns en befintlig laglig möjlighet för svenska kommuner att ta ut en särskild turistavgift eller obligatorisk avgift av besökare. Att de inte kan ta ut en skatt är ställt utom tvivel då endast staten kan besluta om att ta ut skatt. Trots detta har idén om en lokal turistavgift seglat upp som ett konkret förslag i debatten, framför allt från företrädare för de mest turistbelastade kommunerna. Med turistavgift avses oftast en avgift kopplad till övernattningar eller vistelser, exempelvis att hotell, vandrarhem och campingar skulle lägga på en extra avgift per gästnatt som sedan tillfaller kommunen. I flera europeiska länder finns redan sådana system – det är vanligt med lokala turistavgifter per hotellnatt i populära destinationer runt om i Europa. Även våra grannländer diskuterar frågan: Island har nyligen infört en turistavgift och Norge har beslutat om en ny lag som tillåter kommuner ta ut ett lokalt besöksbidrag i syfte att främja mer hållbar turism och destinationsutveckling.

För svenska förhållanden har olika nivåer på en potentiell turistavgift nämnts. I en riksdagsmotion föreslås en övernattningsavgift på 10–30 kronor per natt. En sådan avgift skulle, enligt riksdagens utredningstjänst, kunna ge betydande tillskott: om alla kommuner tog ut 30 kr per gästnatt beräknas det ge kommunerna närmare två miljarder kronor årligen. Det motsvarar t.ex. cirka 30 miljoner kronor till Gotland, 29 miljoner till Malung-Sälen och 24 miljoner till Strömstad, enligt motionärernas beräkningar. I praktiken är det dock främst de mest besökta orterna som efterfrågar denna möjlighet. En enkät av SVT Nyheter sommaren 2024 visade att hälften av de 22 svarande turisttäta kommunerna vill att turistavgift ska tillåtas – bland dem Åre, Falkenberg, Kiruna, Sotenäs och nämnda Malung-Sälen. Kommunledningarna i dessa orter anser att även en liten avgift per turist skulle kunna göra stor nytta lokalt: “En besöksnäringsavgift eller en turistavgift skulle kunna vara ett väldigt bra bidrag till fortsatt utveckling,” menar Hans Unander i Malung-Sälen. I Falkenberg har man lyft att en “liten avgift” från varje turist skulle kunna finansiera ännu finare stränder och bättre underhåll. Även Gotlands politiska ledning (S, C och MP i majoritet) har officiellt tagit ställning för en turistavgift och efterlyser lagändring för att införa en sådan på försök. Detta stöd på Gotland aktualiserades genom ett utspel av regionstyrelsens ordförande i juni 2024 och har sedan följts av ett formellt medborgarförslag i regionen om att införa turistavgift.

Eftersom termen “skatt” i sig väcker viss skepsis i Sverige har flera debattörer betonat att det snarare handlar om en öronmärkt avgift. Tanken är att intäkterna oavkortat ska gå till sådant som gynnar besökarens upplevelse och hållbarheten på destinationen (till exempel renhållning, infrastruktur, miljöåtgärder och liknande). I Europa är flertalet så kallade turistavgifter utformade som avgifter dedikerade till besöksnäringen lokalt. Detta har fått en del förespråkare att argumentera för ordvalet “turistavgift” istället för skatt – både för att tydliggöra syftet och för att öka acceptansen hos allmänhet och besökare. Det ligger också i linje med forskning som indikerar att turister generellt är villiga att betala en mindre avgift om de vet att pengarna går till att förbättra deras upplevelse på destinationen. En opreciserad skatt som bara försvinner in i den kommunala kassakistan utan tydligt syfte möter däremot större motstånd. Flera svenska kommunpolitiker betonar just kopplingen mellan avgift och lokala förbättringar: “Det handlar om att behålla, men även utveckla det turistområde vi har,” säger Falkenbergs kommunalråd Per Svensson (S) angående varför han vill införa turistavgift.

Samtidigt finns det alternativa förslag på hur kommunernas ekonomi kan stärkas utan att beskatta turisterna direkt. Ett sådant är att justera det kommunala utjämningssystemet eller folkbokföringsreglerna, så att kommuner med stor andel säsongsboende och gästarbetare får en rättvisare andel av skatteintäkterna. Härjedalens kommun (med bland annat Vemdalen och Funäsdalen som stora vintersportmål) har exempelvis lyft behovet av att ändra folkbokföringslagen. Idag måste man vara skriven i en kommun före 1 november för att nästa års skatteintäkter ska tillfalla den kommunen, vilket missgynnar fjällkommuner dit många säsongsarbetare flyttar efter november. Härjedalens kommunledning, med vice kommunalrådet Anders Häggkvist (C) i spetsen, föreslår ett mer löpande folkbokföringssystem där skatten fördelas efter var man faktiskt bor och arbetar delar av året. Detta skulle ge kommuner med stark vinterturism ett automatiskt tillskott av intäkter utan att behöva införa en särskild turistavgift.

I rapporten “När gästen betalar notan” (2024) presenterar Visita fyra konkreta reformområden som alternativ till lokala turistskatter. Syftet är att stärka kommunernas ekonomi utan att införa nya avgifter som riskerar att skada svensk besöksnärings konkurrenskraft.

1. Momsväxling: Visita föreslår att en del av momsen som genereras av turisters konsumtion i kommunerna ska återföras till de kommuner där konsumtionen sker. Detta skulle skapa ett direkt ekonomiskt incitament för kommuner att stödja turismen.
2. Ändrat skatteutjämningssystem: Det nuvarande kommunala utjämningssystemet tar inte hänsyn till tillfällig befolkning. Visita föreslår att systemet reformeras så att kommuner med stort turisttryck får ökad kompensation för de kostnader som turismen medför.
3. Folkbokföringsreform: Eftersom många fritidshusägare och deltidsboende inte är skrivna i de kommuner där de nyttjar service, föreslås en översyn av folkbokföringsprinciperna. Syftet är att bättre spegla var människor faktiskt konsumerar offentlig service.
4. Effektivare kommunal verksamhet: Visita pekar även på vikten av att kommunerna själva arbetar mer effektivt. Det handlar exempelvis om bättre upphandlingar, samverkan mellan kommuner och ökad användning av digital teknik.

Sammanfattningsvis menar Visita att hållbar finansiering av turismens effekter bör ske genom systemförändringar på nationell nivå – inte genom lokala extraskatter.

Andra idéer rör fastighetsbeskattning. Som nämnts pekar flera kommuner på att ägare av fritidshus och sommarstugor (liksom de turister som hyr dessa) utnyttjar lokal service utan att fullt ut bidra ekonomiskt. Doroteas vice kommunalråd Nicke Grahn (L), som själv är skeptisk till turistavgift, lanserar ett förslag om höjd fastighetsavgift för fritidshus istället. Bland annat vill han slopa nuvarande regel som ger nybyggda fritidshus 15 års befrielse från kommunal fastighetsavgift. Grahn argumenterar för att om de som har råd att bygga dyra fritidshus börjar betala kommunal avgift redan efter ett par år, så skulle det ge påtagliga tillskott till glesbygdskommuner och göra att lokalbefolkningen ser mer positivt på turismen. Hittills har dock inte något riksdagsparti drivit en sådan linje nationellt, och Grahn medger att han är ganska ensam om idén i sitt parti.

Sammanfattningsvis kretsar förslagen i debatten huvudsakligen kring att antingen (A) införa en särskild lokal turistavgift/skatt, utformad som en mindre avgift per besökare eller gästnatt, eller (B) hitta alternativa finansieringsmodeller (som justerade statliga bidrag, förändrad folkbokföring eller höjd avgift för fritidshusägare). Båda spåren syftar till att ge turistkommuner bättre ekonomiska förutsättningar att hantera turismens effekter. Nästa fråga blir vilka argument som framförs för och emot dessa olika lösningar.

Argument för och emot en turistavgift

Argument för turistavgift/avgift

Förespråkare av turistavgift lyfter i första hand fram rättvisa och hållbarhet. Det anses rimligt att de som besöker en plats också bidrar ekonomiskt till att upprätthålla platsens infrastruktur, miljö och service. Kommunpolitiker på Gotland, i Åre, Malung-Sälen, Falkenberg med flera har framhållit att turismen måste “bidra till det lokala” för att kunna fortsätta vara en motor utan att tära på välfärden. En turistavgift skulle ge öronmärkta pengar som kan användas till att reparera vägar, förstärka vatten- och avloppsnät, hålla stränder och naturområden i gott skick, finansiera räddningstjänst och sjukvård under högsäsong samt satsa på nya attraktioner. På så sätt “kan besöksnäringen vara med och stärka den lokala servicen” istället för att tränga ut andra kommunala åtaganden.

Förespråkarna ser också turistavgift som ett verktyg för hållbar turism. Internationellt har fenomenet överturism lett till protester och motåtgärder på platser som Barcelona och Venedig. Även om få svenska orter är drabbade av överturism i den skalan, menar en del debattörer att Sverige bör ligga i framkant för att förebygga problem. En mindre avgift kan dämpa de allra högsta topparna av turism och styra intäkter till att reparera miljöslitage som turismen orsakar. Till exempel har Island styrt intäkterna från sin turistavgift till hållbarhetsprojekt, förbättringar av transportnät och reparation av naturskador. Liknande resonemang skulle kunna appliceras i svenska fjäll- och skärgårdsområden för att säkerställa att turismen inte tär på natur- och kulturarv utan istället bidrar till att skydda dem.

Ett ytterligare argument är att turistavgifter redan är vanliga utomlands och accepterade av besökare. Många svenskar betalar utan protest några euro i övernattningsavgift på hotell i exempelvis Italien eller Frankrike, och få skulle avstå en resa på grund av en symbolisk avgift. Forskning indikerar att turister har förståelse för avgifter som upplevs gå till att förbättra deras vistelse. Som en branschkännare uttrycker det: hur många kan ärligt säga att de “valde bort att åka till ett ställe på grund av turistavgift”? Oftast märker resenärerna knappt av avgiften, och den är så liten att den inte påverkar resbeslutet nämnvärt. Däremot kan de märka effekterna i form av bättre upplevelser – renare stränder, bra skyltade leder, fungerande kollektivtrafik till sevärdheterna etc., finansierade av avgiftsintäkterna. På sikt kan detta göra destinationen mer attraktiv och konkurrenskraftig. Som jämförelse nämns ofta den schweiziska alpina byn Saas-Fee, där lokala turistavgifter under tio år genererat nära en miljard kronor som investerats i att förbättra besöksupplevelsen och marknadsföra orten. Saas-Fee har ungefär lika många gästnätter per år som Borgholms kommun, och tack vare avgiftssystemet har man resurser att ständigt utveckla destinationen. Förespråkare frågar retoriskt: Hur ska svenska turistorter kunna konkurrera om de saknar motsvarande intäktskälla?.

Slutligen betonar många att en turistavgift inte är till för att avskräcka turister utan för att möjliggöra fortsatt turism. Tanken är att investeringarna som skatten finansierar ska komma både besökare och lokalbefolkning till del: bättre infrastruktur gynnar alla och gör att lokalinvånarna inte upplever turisterna som en lika stor belastning. ”Det är viktigt att turismen fortsätter att vara en viktig näring och då behöver man också bidra till det lokala,” förklarar Gotlands Meit Fohlin sitt stöd för en turistavgift. Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Mikael Damberg har kallat idén intressant och noterar att “uppenbart så pyr det en diskussion i Turistsverige” om finansieringen av besöksnäringens kostnader. Sammantaget ser förespråkare en turistavgift/avgift som ett proaktivt sätt att stärka turistorterna, säkra kommunal ekonomi och därmed långsiktigt värna en hållbar turismutveckling.

Argument mot turistavgift/avgift

Motståndarna mot turistavgift betonar framför allt risken för negativa effekter på besöksnäringen. Den svenska turist- och hotellbranschen, företrädd av branschorganisationen Visita, varnar för att en lokal turistavgift kan göra att färre turister väljer att resa hit. Visitas näringspolitiska chef Anna Wallén påpekar att många företag i besöksnäringen redan kämpar med höga kostnader och skatter, och att “vi är redan hårt beskattade” i Sverige. Att då införa ytterligare en avgift på exempelvis hotellnätter skulle enligt Visita kunna bli “väldigt tungt” för branschen. Man befarar att det skulle urholka destinationernas konkurrenskraft när turister möts av högre priser. Wallén hänvisar till att när man frågar turister så uppger en del att de skulle välja bort vissa platser om extra avgifter tas ut. Ur branschens perspektiv är varje tröskel eller kostnadshöjning potentiellt skadlig, särskilt i ett läge där svensk krona och svensk moms redan gör Sverige relativt dyrt för utländska besökare. Kritiker kallar därför idén om turistavgift “en ganska dålig idé”, för att citera finansminister Elisabeth Svantesson (M).

I rapporten “När gästen betalar notan” (2024) argumenterar Visita för att turistskatter är en kostsam och ineffektiv väg att finansiera kommunal service. Enligt rapporten riskerar även relativt låga skattesatser att få negativa effekter på resandet, särskilt i ett läge där svenska destinationer redan har höga prisnivåer jämfört med konkurrentländer. Visita menar att turistskatt fungerar som en indirekt exportskatt, eftersom den beskattar konsumtion från utländska besökare, vilket kan försvaga Sveriges konkurrenskraft som turistland. Man lyfter också fram att turistskattemodeller tenderar att vara administrativa, kostsamma att införa och svåra att avgränsa – inte minst eftersom många besökare bor i fritidshus eller hos vänner, vilket gör skattebasen osäker. I stället för nya skatter vill Visita att staten satsar mer på att stärka förutsättningarna för turism som näring genom infrastruktur, internationell marknadsföring och stöd till kommuner via det ordinarie skattesystemet.

Ett andra argument emot är att problemet anses överdrivet eller fel definierat av skatteförespråkarna. Visita framhåller att det är “väldigt få platser i Sverige som drabbas av massturism”, även om trycket kan vara hårt under några sommarveckor eller vintersäsongstoppar. I stället för att tala om en bred turistavgift för alla kommuner menar motståndare att man borde hantera de enstaka extrema fallen på andra sätt. Flera borgerliga politiker har argumenterat att kommunerna redan har verktyg att ta betalt för vissa tjänster. Till exempel finansieras vatten och avlopp genom VA-taxor som kan höjas vid behov, och avfallshantering likaså genom avgifter. Om turismen gör att kostnaderna ökar inom dessa områden, finns lagstadgade möjligheter att låta brukarna betala mer – utan att införa en ny generell skatt. Samma resonemang gäller räddningstjänst och lokal ordning: det går att ta ut avgifter för tillstånd, parkering, campingplatser, sophämtning etc. De som intar denna ståndpunkt anser alltså att “det redan finns lagstiftning för hur [sådana kostnader] finansieras” och att argumenten för en turistavgift därför är svaga. Kort sagt: man bör utnyttja och justera de befintliga finansieringsmodellerna innan man tar till ett nytt skatteliknande påfund.

Ett återkommande orosmoment i debatten är att en turistavgift kan sända fel signal – nämligen att turister inte är välkomna. Den centerpartistiske kommunstyrelseordföranden i Orsa, Mikael Thalin, är en av dem som uttryckt skepsis just av det skälet. “Jag vill att det ska bli mer turism och fler besökare… [en skatt ger signalen] att man vill begränsa turismen,” säger Thalin, vars kommun trots turisttryck sagt nej till att driva frågan om turistavgift. Liknande resonemang hörs från borgerligt håll på andra håll; Moderaternas ledare i Orust kommun har kritiserat Gotlands utspel om turistavgift och menat att det kan avskräcka besökare från att komma till svenska kustsamhällen. Kritikerna menar att Sverige istället borde uppmuntra turismen och se till att den växer, eftersom den bidrar med arbetstillfällen – “besöksnäringen i Sverige bidrar till väldigt mycket arbetstillfällen på landsbygden”, påpekar Visitas Anna Wallén. Att då “straffa” turismen med extra avgifter upplevs av dem som kontraproduktivt när man istället vill stimulera fler att upptäcka Sverige.

Det ideologiska motståndet mot nya pålagor spelar också en roll. Sverige har redan ett högt skattetryck, och borgerliga debattörer – liksom många medborgare – frågar sig om lösningen på varje problem verkligen måste vara en ny skatt. Flera ledarsidor (t.ex. Svenska Dagbladet) har tagit ställning mot turistavgift principiellt och velat “kväva skatten i sin linda”. På sociala medier har dock något oväntat röster från den liberala tankesmedjan Timbro argumenterat för att en lokal turistavgift skulle kunna vara positiv, då det öppnar upp för kommunal skattekonkurrens. Tanken där tycks vara att kommuner med många turister skulle kunna finansiera en del av sin verksamhet via turismavgifter och därigenom kanske sänka andra skatter, vilket skulle utmana kommuner att bli mer kostnadseffektiva. Detta är dock än så länge en marginalföreteelse i debatten. Huvudlinjen hos motståndarna är att man säger nej till en ny, generell skatt, men möjligen kan acceptera avgifter i specifika fall. Exempelvis nämner Miljöpartiets representant Emma Nohrén att en skatt “kan vara ett intressant förslag” om den utformas rätt, medan Vänsterpartiet vill “utreda… lokala bäddavgifter”. Även Centerpartiet understryker att eventuella avgifter bör beslutas lokalt och gå till att stärka besöksnäringen på plats. Det tyder på att även bland förespråkare finns insikten att utformningen är avgörande – en riktad avgift är lättare att försvara än en opreciserad skatt.

Som tidigare sagts påpekar motståndarsidan också att staten redan har intäkter från turismen, inte minst genom den momssom turister betalar på boende, mat, aktiviteter etc. Dessa momsintäkter tillfaller staten och i viss mån kommunerna via det kommunala utjämningssystemet. Kanske borde staten i högre grad återföra medel till turisttäta kommuner via statsbidrag istället för att kommunerna själva ska införa nya avgifter? Denna idé hörs i bakgrunden – t.ex. har Tillväxtverket i en rapport föreslagit att regeringen åtminstone undersöker möjligheten att införa en turistavgift som en ny finansieringsväg. Regeringen (bestående av M, KD, L med stöd av SD) har dock hittills avvisat sådana tankar; finansminister Svantesson har som nämnts deklarerat sin skepsis och regeringen avslog 2022 en motion om försöksverksamhet med turistavgift. Mot bakgrund av detta förespråkar motståndarna att fokus läggs på andra reformer (som folkbokföringsregler, diskuteras ovan, eller generella näringspolitiska insatser) snarare än att införa en särskild skatt på turism.

Aktörer: Var finns idéerna om turistavgift?

Frågan om turistavgift drivs eller diskuteras i flera olika läger – från lokalpolitik till riksdag, från branschhåll till akademi. Här sammanfattas vilka aktörer som förespråkar respektive motsätter sig idén, och var dessa tankar återfinns:

• Kommuner och regionala företrädare: Initiativet till debatten har i stor utsträckning kommit underifrån, från kommunal nivå. Flera kommunstyrelseordföranden och politiker i turistintensiva kommuner (exempelvis på Gotland, i Åre, Falkenberg, Borgholm, Malung-Sälen, Sotenäs, Kiruna m.fl.) har öppet gått ut i media och efterlyst möjligheten att få ta ut en turistavgift. Dessa utspel finns dokumenterade i lokala och nationella nyhetsinslag samt i kommunala skrivelser. Region Gotland har behandlat medborgarförslag i frågan, och i andra kommuner (t.ex. Borgholm på Öland) har ledande politiker välkomnat idén med motiveringen att man gör “enorma uppoffringar” för att klara turisttrycket. Det är främst kommuner med styrande majoritet från Socialdemokraterna eller Centerpartiet som hörts starkt för turistavgift, men frågan skär tvärs igenom partilinjer lokalt: i SVT:s enkät bestod de 12 ja-svaren av 11 socialdemokrater och 1 centerpartist, medan nej-svaren kom från 4 moderater, 2 centerpartister, 1 socialdemokrat, 1 kristdemokrat och 1 representant för ett lokalt parti. Detta visar att även inom samma parti kan synen variera beroende på lokala omständigheter. Centerpartiet exempelvis har både förespråkare (t.ex. i fjällkommuner) och motståndare (t.ex. i Orsa) bland sina kommunpolitiker.
• Riksdagspartier och rikspolitiker: På nationell nivå har frågan tagit steg framåt genom enskilda ledamöters initiativ. Redan 2019 väcktes en motion om att utreda turistavgift för kommunerna (t.ex. motion 2019/20:1185 av Kenneth G Forslund, S). Under 2022, efter regeringsskiftet, lade före detta landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg (S) tillsammans med en kollega fram en motion om att möjliggöra turistavgift lokalt. Denna motion argumenterade utförligt för en “tillväxtpeng” till kommunerna och räknade upp de potentiella intäkterna (se ovan). Riksdagsmajoriteten (M, KD, SD, L) avslog förslaget. Socialdemokraterna tog dock beslut på partiets kongress 2025 att arbeta för införandet av en turistavgift med följande formulering; ” Vi vill se fler nya jobb i små och medelstora företag i hela landet. Det kräver att villkoren för att starta, driva och utveckla företag förbättras i såväl landsbygd som stad. En hållbar besöksnäring som skapar helårsarbeten och stärker lokalsamhällen är viktigt för hela Sverige som destination. För att ta tillvara på den möjligheten behöver Sverige införa en turistavgift.” Miljöpartiets partisekreterare Katrin Wissing säger att partiet vill utreda möjligheterna till en turistavgift. Vänsterpartiet vill se en utredning om lokala bäddavgifter. Centerpartiet har ett formellt ställningstagande att kommuner borde få besluta om en avgift i samråd med lokala företag, och att intäkterna ska gå till att stärka besöksnäringen i området. På den borgerliga sidan är dock stödet lågt: Moderaterna och Kristdemokraterna har hittills varit tydligt negativa (Svantessons uttalanden speglar M/KD-linjen att inte införa nya skatter). Liberalernahar inte drivit frågan nationellt; partiet profilerar sig gärna som företagsvänligt och landsbygdsvänligt men har ingen officiell politik för turistavgifter. Att notera är att en Liberal kommunpolitiker som Nicke Grahn förespråkar helt andra lösningar än turistavgift, vilket indikerar att Liberalerna internt inte ser turistavgift som vägen framåt. Sverigedemokraterna har inte profilerat sig i frågan, men givet partiets generella motvilja mot nya skatter och betoningen på att gynna svensk konsumtion kan man anta att de ställer sig skeptiska eller avvaktande.
• Intresse- och branschorganisationer: Visita, som är den största branschorganisationen för besöksnäringen (hotell, restaurang, turistföretag), är den tydligaste rösten mot turistavgift. Visitas företrädare har uttalat sig i flera media, inklusive SVT och branschtidningar, och varnat för konsekvenserna (färre besökare, tyngre börda på redan utsatta företag). Visita driver linjen att svensk besöksnäring istället behöver bättre generella villkor (lägre arbetsgivaravgifter, sänkta kostnader) för att växa, inte nya avgifter. På andra sidan finns organisationer som Tillväxtverket (statlig myndighet för näringslivsutveckling) och SKR som intar mer utredande hållningar. Tillväxtverket har i en analys (2023) föreslagit att regeringen bör utreda turistavgift som ett möjligt verktyg för att finansiera hållbar mobilitet och destinationsutveckling. SKR har, som nämnt, identifierat problematiken genom en enkät och rapport om kommunernas arbete med turism. Även om SKR inte uttryckligen förespråkat turistavgift i den rapporten, ser man att SKR lyfter fram behovet av resurser och nya lösningar för turisttäta kommuner. Det är troligt att SKR som kommunernas representant kommer fortsätta bevaka frågan; om många kommuner efterfrågar lagändring kan SKR komma att driva det gentemot staten.
• Forskare och experter: Intressant nog har akademin nu engagerat sig för att bringa klarhet i frågan om turistavgift. Projektet leds av det finska University of Lapland och Mittuniversitetet (ETOUR) är delaktig i projektet tillsammans med sju andra europeiska turismforskningsinstitut startade 2025 ett treårigt projekt för att studera turistavgifter och deras effekter. Forskarna vill öka kunskapen om olika modeller för att låta turismen bidra till värdsamhället och miljön, samt hur besökare reagerar på sådana styrmedel. Detta initiativ tyder på att turistavgift är en het fråga inte bara nationellt utan även internationellt – man pratar om den som ett fenomen kopplat till hållbar turismutveckling. Utöver universitetsforskare finns även branschexperter och konsulter som deltagit i debatten. En svensk turistnäringsexpert skrev exempelvis en längre analys på Turismnytt där han efterlyser “mer kunskap och en mer insatt debatt bortom ja eller nej” i debatten. Han kritiserar både politiker och branschföreträdare för att ha låg kunskapsnivå i frågan och menar att fokus borde ligga på hur en avgift kan utformas på rätt sätt. Detta visar att det finns en självreflexiv diskussion: snarare än att fastna i skyttegravar (“för eller emot skatt”) efterlyser experterna saklig information om hur turism kan finansieras hållbart, vare sig det sker via avgift eller andra instrument.
• Andra aktörer: I periferin av debatten figurerar också miljöorganisationer och lokalbefolkningsinitiativ. Än så länge har till exempel inte Naturskyddsföreningen eller liknande tagit tydlig ställning just kring turistavgift, men deras intresse för hållbar turism och att motverka slitage på naturen ligger i linje med många av argumenten för en avgift. Samtidigt kan man anta att organisationer som företräder sommarstugeägare eller fritidsboende skulle kunna vara skeptiska till idéer om höjd fastighetsavgift eller nya lokala avgifter. Debattsidor i lokalpress och nationell press har publicerat åsikter från privatpersoner som både stöder och ogillar tanken – en del invånare i drabbade kommuner anser att “turisterna får gärna betala för sig” medan andra oroar sig för att en avgift kan skada ortens rykte som gästvänligt besöksmål. På det stora hela är dock diskussionen mest livlig bland politiker och branschfolk, då det är en fråga om lagstiftning och ekonomi.

Samsyn kring problem och lösning?

Råder det samsyn kring problemformuleringen? I stora drag är de flesta överens om att turism i väldigt hög koncentration kan skapa problem för ett lokalsamhälle. Både de som är för och emot turistavgift erkänner att det finns kommuner där turistströmmen orsakar “påfrestningar på infrastruktur, vägar, vatten och avfall” liksom ökade kostnader. Som visats ovan ger kommunalråd från skilda politiska läger liknande beskrivningar av fenomenet: att liten befolkning får bära kostnaden för en stor mängd besökare under vissa perioder. I den meningen finns en gemensam problembild – ingen förnekar att Åre, Visby, Borgholm eller Sälenfjällen har särskilda utmaningar under högsäsong. Inte heller bestrids turismens värde; alla sidor betonar att man vill ha turismen kvar och växande. Där skiljelinjerna uppstår är i synen på hur problemet bör lösas och hur allvarligt det är.

För förespråkarna av turistavgift är problemet akut nog att kräva en ny lösning, och lösningen man ser framför sig är att direkt låta turisterna vara med och betala. De betonar att utan någon ny finansieringsmodell tvingas kommunerna antingen dra ned på service eller låta lokalbefolkningen (genom höjd kommunalskatt eller omprioriteringar) betala för turisternas ökade kostnader. Här finns en samsyn bland dessa aktörer att målet är att “bredda finansieringen” av lokala investeringar så att inte allt vilar på de bofasta. Även intresseorganisationer som Tillväxtverket och forskare som studerar frågan delar uppfattningen att syftet är att skapa en mer hållbar finansiering av destinationer. Man vill helt enkelt göra det möjligt för turismen att bära sig själv i högre grad, så att inte turismens tillväxt sker på bekostnad av kommunal ekonomi eller miljö. Här finns relativ samsyn om vad man försöker lösa – nämligen finansieringsgapet och hållbarhetsproblemet – bland de som stödjer idén om en avgift.

Motståndarna håller med om mycket av problembeskrivningen men anser i regel att det går att lösa inom ramen för existerande system eller genom andra åtgärder, utan att införa en ny skatt. De ser alltså delvis ett annat problem som det viktigaste: för dem handlar det om att inte kväva en känslig besöksnäring eller skicka fel signaler som hindrar turismens positiva effekter. Från deras perspektiv är det värsta scenariot att politiker inför en skatt som sedan skadar näringen mer än den hjälper kommunerna. Visita och flera borgerliga företrädare verkar mena att risken för att turister avskräcks är värre än riskerna med att låta bli att agera. De ifrågasätter även hur stort finansieringsbehovet egentligen är: om det nu bara rör sig om några få sommarveckor av ansträngning, kanske det är bättre att söka tillfälliga lösningar (som statliga extrabidrag under högsäsong, volontärinsatser, eller höjda avgifter på campingplatser) än att inrätta en permanent skatt. Här finns alltså en skillnad i problembedömningen: är finansieringsgapet så pass strukturellt och allvarligt att en ny mekanism behövs (som förespråkarna menar), eller går det att täppa till med mindre justeringar (som motståndarna menar)?

En intressant iakttagelse är att även bland förespråkare betonar man att turistavgiften i så fall måste vara lokal och situationsanpassad – det finns ingen som föreslår en statlig generell turistavgift lika för alla kommuner. Därmed undviker man paradoxen att pålägga exempelvis storstäder en avgift de kanske inte behöver. Samsynen sträcker sig alltså så långt som att alla parter verkar tycka att beslut bör fattas nära berörda parter. Centerpartiet pratar om kommunal beslutanderätt, Vänstern om lokala bäddavgifter, och till och med Visita verkar mest oroliga för att diskussionen “ska ta fart i Sverige” överallt – underförstått: om det alls ska ske så bör det vara högst frivilligt och ortsspecifikt.

Det finns vidare viss samsyn i att om en avgift skulle införas, måste den utformas som en avgift som investeras i turiständamål (snarare än som en skatt rakt in i allmänna kassan). Denna tanke uttrycks av både forskare, kommunföreträdare och t.o.m. vissa mer liberala debattörer som annars är skeptiska till skatter. Man tycks enas kring att acceptansen blir högre om syftet är tydligt avgränsat – då blir det mer som en frivillig “serviceavgift” för bättre upplevelse. I praktiken är dock detta en definitionsfråga: kommuner kan lova att pengarna ska gå till exempelvis strandstädning eller vägar, men juridiskt är det svårt att binda upp skatt på det viset. Just den juridiska frågan är för övrigt en punkt där samsyn råder: idag är det inte tillåtet med kommunal turistskatt, punkt slut. Så alla sidor erkänner att en lagändring krävs för att ens prova skattespåret – och där är bollen hos riksdag och regering.

Det är lätt att förutsätta att ny lagstiftning krävs för att möjliggöra finansiering av kommunal service kopplad till turism. Men kommunallagen innehåller redan i dag en potentiell möjlighet. Enligt 2 kap. 5 § kommunallagen (2017:725) får kommuner och regioner ta ut avgifter för tjänster och nyttigheter som de tillhandahåller. Det innebär att kommuner i praktiken kan konstruera system där turister, exempelvis via ett gästkort som motprestation, får tillgång till tjänster och nyttigheter – såsom lokaltrafik, avfallshantering, kulturutbud eller turistinformation – mot en avgift. På så sätt kan man skapa ett ekonomiskt bidrag från besökare utan att införa en formell skatt. Det går heller inte att hitta dokumentation på att någon svensk kommun eller region har utrett möjligheten att utnyttja denna paragraf för att skapa lokalt anpassade modeller för turistavgifter inom ramen för befintlig lagstiftning. Det ger en möjlighet till snabbare implementation, lokal kontroll och direkt koppling mellan avgift och motprestation.

Sammanfattningsvis kan man säga att det finns en gemensam insikt om själva fenomenet (turism innebär kostnader och belastning) men skilda åsikter om åtgärderna. Vissa ser turistavgift/turistavgift som en lösning för att långsiktigt hantera problemet och göra turismen hållbar, medan andra anser att turistavgift skulle skapa nya problem och att man bör lösa de befintliga utmaningarna på annat sätt. Frågan är komplex och rymmer både ekonomiska, politiska och psykologiska dimensioner – därav behovet av en förutsättningslös analys för att hitta bästa vägen framåt.

Slutsats – mot en gemensam frågeställning

Kartläggningen ovan visar att debatten om turistavgift i Sverige rymmer flera dimensioner: ekonomisk rättvisa för kommuner, turismens hållbarhet, näringens konkurrenskraft och principer om lokal självbestämmande. Alla parter tycks överens om att turistintensiva kommuner behöver någon form av lösning för att hantera de ökade kostnader som turismen medför – men det råder delade meningar om vad lösningen ska vara. Är det en turistavgift/skatt, ändrade statliga fördelningsnycklar, eller effektivisering inom ramen för nuvarande system?

En gemensam frågeställning som växer fram är därför: Vilka är de verkliga behoven i kommunerna och hur stora kostnader har varje kommun för att i framtiden kunna vara långsiktigt konkurrenskraftiga och hållbara?

När denna kärnfråga har ett svar kan en förutsättningslös analys inför fortsatt ställningstagande jämföra olika finansieringsalternativ – såsom turistavgift, nya skatter, riktade statsbidrag, justeringar i folkbokföring eller avgiftssystem – utifrån kriterier som effektivitet, rättvisa, påverkan på turismflöden och administrativ enkelhet. 

Genom att fokusera på denna gemensamma frågeställning kan beslutsfattare förhoppningsvis finna en väg framåt som löser kommunernas problem med turisttrycket och samtidigt bevarar en livskraftig och välkommen besöksnäring i hela landet.

/Lars-Börje Eriksson, 251130.

Källhänvisningar:

• Sveriges Radio Ekot (2024-06-27). “Gotland vill beskatta turister: ‘Behöver bidra till det lokala’”.
• Sveriges Radio Ekot (2024-07-15). “Flera kommuner vill införa turistavgift – uppåt en euro per dag”.
• Sweco (2023), “Follow the money – kommunala intäktsflöden från besöksnäringen”, på uppdrag av SKR.
• SVT Nyheter (2024-07-15). “Varannan turistkommun vill beskatta turister“.
• SVT Nyheter (2024-07-17). “Visita varnar för lokal turistavgift”.
• SVT Nyheter (2025-02-09). “Mittuniversitetet ska studera frågan om turistavgift”.
• Riksdagsmotion 2022/23:192 (Anna-Caren Sätherberg m.fl., S). “Förstärkning av kommuners ekonomi genom turistavgift”.
• SKR Rapport (2024). “Kommunernas arbete med besöksnäring och turism”.
• Turismnytt (2024-08-15). “Sverige behöver en ny finansieringsmodell för besöksnäringen men ingen turistavgift”.
• Tidningen Nu (2024-07-30). Intervju med Nicke Grahn (L), “Han vill ha mer fastighetsavgift istället för turistavgift”.
• SVT Nyheter (2024-07-16). “Härjedalens kommun vill se ändring i folkbokföringslagen – istället för turistavgift”.
• Visita, “När gästen betalar notan – turistskatten som kostar mer än den smakar”, juni 2024.
• Kommunallagen (2017:725), 2 kap. 5 §