Har besöksnäringens styrelser och ägare räknat på vad det skulle betyda för deras bolag?
I DI skriver Christer Fogelmarck tillsammans med ledande företrädare för bland andra SkiStar, Scandic, First Camp, Parks and Resorts och Strömma att besöksnäringen kan skapa tusentals nya jobb.
https://www.di.se/debatt/sverige-behover-fler-jobb-vi-kan-leverera
De har fem förslag:
1. ”Det måste bli billigare att skapa jobb särskilt för unga och personer som står långt från arbetsmarknaden.”
2. ”Kompetensförsörjningen måste fungera.”
3. ”Sverige behöver bli mer tillgängligt.”
4. ”Skattesystemet måste sluta missgynna jobbskapande.”
5. ”Sverige behöver skapa fler reseanledningar.”
Jag håller med.
Men jag skulle vilja lägga till ett sjätte förslag:
6. Skapa en långsiktig och förutsägbar finansiering av Sveriges destinationer.
Och låt oss sätta ett långsiktigt perspektiv på den frågan: tio år.
Sverige hade 70,8 miljoner registrerade kommersiella gästnätter 2025. Med en internationellt etablerad princip där besökaren bidrar till destinationens utveckling skulle 50 kronor per gästnatt teoretiskt skapa 3,54 miljarder kronor per år.
35,4 miljarder kronor på tio år.
Det är här jag tycker att besöksnäringens styrelser och ägare borde börja ställa frågor.
Vad skulle 35 miljarder i destinationsinvesteringar göra med efterfrågan på företagens egna produkter?
Vad skulle fler evenemang och reseanledningar göra med lågsäsongen?
Vad skulle högre beläggning i redan byggda hotell, liftar, campingar, restauranger och upplevelser göra med lönsamheten?
Och vad skulle det göra med avkastningen på de hundratals miljoner och miljarder som företagen själva investerar?
För destinationen är en del av företagens indirekta produkt.
Men här finns också en annan strategisk fråga.
Om Sverige går mot en lagstiftning som möjliggör lokala turistavgifter precis som i resten av EU – är en modell som näringen själv varit med och utformat bättre för företagen än en modell som politiken utformar medan näringen säger nej?
Skillnaden kan bli enorm.
Tänk två helt olika modeller.
I den ena läggs en procentuell skatt ovanpå boendet. Pengarna går in i kommunens ekonomi. Ingen garanterad additionalitet. Ingen säker öronmärkning. Företagen får ett högre totalpris mot gästen men kan inte räkna hem någon tydlig motprestation. Detta är modellen som politiken i Finland vill besluta om.
I den andra betalar besökaren exempelvis 50 kronor per gästnatt. Hotellen får betalt för att administrera insamlingen av avgifterna. Pengarna är återinvesteras i produkter och marknadsföring, är öronmärkta och får inte ersätta kommunens ordinarie åtaganden. Näringen får reellt inflytande över investeringarna. Så här jobbar man i Skottland.
Då kan kapitalet användas till precis det företagsledarna själva efterfrågar:
Fler reseanledningar.
Evenemang. Produktutveckling. Aktiviteter. Leder. Mobilitet. Digitalisering. Internationell marknadsutveckling.
En besöksavgift har en priseffekt det skall inte underskattas. Den ska räknas på.
Men 35 miljarder kronor i återinvesteringar har också en effekt. Den måste också räknas på.
Därför tycker jag att styrelser och ägare borde ställa den kanske viktigaste frågan:
Vad skulle 35 miljarder kronor i destinationsinvesteringar under tio år betyda för värdet och lönsamheten för våra bolag?
När företagen själva investerar hundratals miljoner eller miljarder långsiktigt i sina produkter borde näringen ställa samma krav på finansieringen av den gemensamma produkt som företagen är beroende av:
Destinationen.
De fem förslagen är viktiga.
Men jag vill lägga till ett sjätte:
